tisdag 30 november 2010

Synecdoche, New York

Alltså. Synecdoche, New York. Jag är i princip mållös.

Den förklarar som det ser ut. Livet!

 

Philip Seymour Hoffman är fantastisk. Dianne Wiest också. Alla är fantastiska. Allt är så bitterljuvt. Mest bittert, men så vackert. Som verkligheten.

 

Seriöst, det här måste verkligen vara den första kronologiskt förvirrande film jag sett, som jag verkligen har känt. Inte “förstått”, som om det vore ord man kunde ta in eller inte ta in, acceptera eller inte acceptera. Utan känt - inuti mig, i hela kroppen - vad den säger.

Jag har haft filmen tillgänglig under mer än ett år, tror jag, men ändå såg jag den inte förrän nu. Och jag vet inte om jag hade varit redo för den för ett år sen. Inget ont om mitt jag för ett år sen, men det hade inte varit som nu. Nu var den verkligen… rätt. Talad på mitt språk. Allting bara låg rätt till. Som en sång, där tonerna faller precis var man känner dem - inte var man uttalat vet att de ska falla, eller vill att de ska falla. Men precis där de ska falla.

Har väldigt svårt att tro att det är en film som faller alla, eller ens de flesta, i smaken. Man skulle säkert kunna jämföra den med, exempelvis, Eternal Sunshine of the Spotless Mind, en film som jag gillade, men inte mer än så. Jag kunde inte känna igen känslorna den sände. Och jag tror att Synecdoche, New York inte heller talar allas språk. Jag hade nog bara tur.

3 kommentarer:

  1. Låter fint dock! Älskar när det händer!

    SvaraRadera
  2. wow. efter den recesionen, eller vad nu vi bör kalla det, måste jag tvunget se den filmen. har hört talas om den förut.

    SvaraRadera
  3. har gått som katten runt den filmen också! håller med linnéa, efter den recensionen är det dags att se den!

    SvaraRadera