tisdag 11 januari 2011

Till min kommentator

Hej käre Anonym!

Du skrev till mig i natt, kommenterade mitt inlägg angående Persbrandts medverkan i filmen The Hobbit. Du var bekymrad, för att inte säga berörd av och upprörd över, min blogg och dess utformning. I egenskap av den debattfriske bloggare som jag ändå är, (läs “vill vara”) tänker jag glatt ägna ett helt inlägg åt din kommentar. Nå, tro nu för all del inte att jag tar illa upp – tvärtom har jag en tid undrat varför alla andra bloggare får såna kommentarer, men jag så sällan lyckas provocera fram åsikter hos mina läsare.

 

För det första upprörs du av mitt överanvändande av streck. Det irriterande var att jag först trodde att du syftade till citattecken, (vilket du själv använde oftare än jag i din kommentar) och skrev en text om hur konstigt jag tyckte att det var då min blogg är ganska tom på såna.

Jag förstår irritationen över streck mer. Och jag måste medge att det kanske var lite onödigt att sätta det i meningen om Tuva – men knappast felaktigt. Sen vill jag protestera mot idén att jag skulle tycka att det såg intellektuellt ut, och att jag skulle använda det bara därför. Jag använder strecken för att de fyller en funktion i texten och passar in bättre än alternativen. Jag skriver (och talar, vilket är en av mina sociala brister) nämligen mycket i bisatser. Utan strecken skulle det uppstå alltför många komman och parenteser.

 

För övrigt är jag smått besatt av språkbruk (och dess begränsningar). Och jag försöker skriva min blogg så lättillgängligt och samtidigt språkligt korrekt som situationen påbjuder, samt hålla mitt språkbruk så rikt som möjligt. Men jag skulle aldrig vika från språklig korrekthet, för att verka mer intellektuell. Däremot har jag vid flera tillfällen avvikit för att skriva mer talspråkligt och levande. Jag skulle dock aldrig skriva dem istället för de. (Se din egen punkt 2 för någonting annat som är lika jobbigt som felanvända semikolon.)

Men du har ändå uppfattat ett faktiskt beteendemönster i mitt uttryckssätt, för jag försöker ständigt hävda mitt intellekt genom mina val av ord (vilket jag, i ärlighetens namn, är förvånad att du inte klagar minst lika mycket på), och jag förstår inte vad som är brottsligt med det. Jag hävdar knappast ett högre värde som människa på grund av mitt språkbruk, jag skriver bara den här bloggen på det sätt jag själv skulle vilja läsa den.

 

För det andra upprörs du av att jag länkar till Persbrandts Wikipedia-sida. Detta förklarar du i tre punkter. För att förklara varför jag länkar (precis som jag gör i många andra sammanhang där jag omnämner någon offentlig person), kan jag nog bara säga (med Jan Stenmarks ord) att “sådan är min läggning”. Jag gör det inte för att det är brukligt, nödvändigt eller spexigt – för det är det inte. Jag gör det för att jag har fått för mig det.

Om du tittar lite längre ser du att jag också länkat till King Kong, Ian McKellen, Sagan om Ringen, Peter Jackson, Christopher Lee Ian Holm, Stellan Skarsgård, Guillermo del Toro, Tuva Novotny och karaktären Bilbo Baggins. Följaktligen kan man kanske frånse punkterna 1 och 2. Vilket alltså – you might have guessed it – leder oss rakt på punkt 3.

 

Punkt 3 utklassar alltså de två tidigare punkterna, och jag tycker att den är väldigt intressant, inte minst då det är andra gången du angriper min personlighet – och tycker dig vara beredd att diagnosticera mitt beteende. Jag kan bara anta (och hoppas, eller fasa för?) att du känner mig sedan tidigare, och har bildat dig en uppfattning om mig som ligger en bit ifrån min egen. Inte långt ifrån min egen, men på tryggt avstånd.

Jag kan inte se hur mina länkningar till Persbrandt skulle kunna skoja till det. Att jag själv tycker att jag kan skriva med glimten i ögat, tycker jag inte har någon relevans i förhållande till inlägget. Däremot stämmer det i förhållande till den här texten, och det får jag ursäkta för, men jag tänker inte ge myself a break, där heller. (Även om jag faktiskt lyckades hålla mig ifrån att länka till Persbrandt, igen, och till din kommentar, och till det gamla inlägget, och till mig själv – oerhört svårt för min ögonglimt att motstå!) När jag skriver tenderar jag att bli både ögonglimtig och pretentiös. Det är bara att beklaga, eller att omfamna.

 

Men jag tänker inte försvara mig på samma sätt som Björn Ranelid (nu senast mot Peter Englund), och hävda att jag har rätt, du har fel, jag är bäst och du är skit. Dock är jag hela tiden medveten om hur jag utformar mina texter och blogginlägg. Och jag är väldigt glad att du är uppmärksam på hur jag skriver. Men jag ser hellre att du slutar både gnälla och läsa, än att du fortsätter. Jag tror absolut att det kan komma dig till last, om du bestämmer dig för att ta illa upp så snart någon (annan) uttrycker sig utanför ditt behag.

2 kommentarer:

  1. Fredrik, du är fantastisk! PUSS

    SvaraRadera
  2. Jag gillar att du är ögonglimtig och pretentiös, att du tar upp Björn Ranelid mitt upp i allt och att du lämnar så fina kommentarer på min blogg. Jag omfamnar dig!

    SvaraRadera