måndag 14 februari 2011

Allrakäraste slips

Häromdagen fick jag uppmaningen att skriva mer om skägg än om Bilbo. Det må ligga någonting i det, men jag är ju samtidigt inte känd främst för att dansa efter någon annans pipa, utan snarare för min envisa tjurskallighet. Jag tänker skriva om slips. Närmare bestämt om gårdagens slipsbestyr. (Lanserar således nya inläggsetiketten “stil” - något jag nästan kan lova att det inte kommer att bli för mycket av, då jag saknar det.)

För en tid sen tillkännagav jag på Facebook att jag hade införskaffat en massa saker. Statusuppdateringen bemöttes främst med fullt berättigad sarkasm, och jag själv hade nog passat på att slänga in några cyniska kommentarer, om jag inte kände till bakgrunden. Källan till statusuppdateringens relevans var, att av de 1 DVD, 1 LP, 1 CD, 1 skjorta, 1 jättegod avokado- och hummussmörgås, 1 gitarrstallsplupp och 2 slipsar jag hade investerat i var det bara min drömslips som gjorde min lycka total.

Jag hade köpt en röd slips av märket Amanda Christensen, med paisleymönster i rött, vitt och gyllengult. Alltså… wow! Jag går fortfarande omkring och känner mig uppriktigt sagt lycklig över inköpet. Och jag lagrar oftast mer ångest än glädje genom att köpa. Det här är dock den typen av investering som (i princip bokstavligen!) gjort mig grön i ansiktet av avundsjuka, om den gjorts av någon annan. Jag är inte helt hundra på om jag skulle kunna döda en vän för den här slipsen, men jag får återkomma till det när jag har funderat mer.

Låt mig bara för nu förklara hur mycket slipsar är för mig. Det är den enda vara (jag är nu fullt seriös) som jag måste arbeta aktivt för att inte nätshoppa bort mitt kapital på. Det problem som uppstår när jag besöker en slips-sida på webben, är att jag bara med nöd och näppe lyckas ta mig därifrån med mitt bankkonto oberört. Jag blir som karaktären Mickan i Solsidan kring Schutermanreor, kring slipsförsäljning nästan oberoende pris. Det känns väldigt pinsamt att vara en slav till konsumtionshysteri, men jag väljer mitt område ömt.

Hursomhelst okynnesslipsade jag igår kväll - bara för att få prova min nya älskling. Insåg att mina slipsknutar inte gjorde den rättvisa. Plötsligt gick det upp för mig, att jag inte gör Windsor-knutar. Övergången måste skett gradvis, smygande, försiktigt. Från att konsekvent knyta Windsor, har jag börjat knyta halv Windsor. Jag kände mig oerhört lättad av att äntligen komma till insikt. Men usch så pinsamt att jag så länge gjort så tokigt.

Jag gick omkring hela kvällen och fröjdade mig och myste i min vackra, vackra slips. Det var lite jobbigt att gå och lägga sig utan skjorta, väst och slipsen, men jag är fortfarande inte alldeles beroende. Ser dock framför mig hur slipsen mer och mer kommer att överta min själ. Det känns som att jag har väldigt lätt för att definiera mig själv i förhållande till Bilbo, och kanske hänger det ihop med min fäbless för Martin Freeman, och kanske är det också just därför jag är så glad att just han ska tolka just Bilbo. Nu har hur som helst jag och hobbiten ännu en sak gemensamt – my precioussss!

(Se, jag fick med en referens till The Hobbit också!)

3 kommentarer:

  1. Du är min förebild.

    SvaraRadera
  2. Prova handknutna flugor också.

    SvaraRadera
  3. Åh slipsen. Man kunde riktigt ta på köpglädjen i det här inlägget. Är glad för att jag fått se och känna på denna vackra slips. Your precioussssss

    SvaraRadera