fredag 3 juni 2011

Mardröm, afroblad och västerbotten

I natt, under de få timmar jag sov, ägnade jag mig åt en mardröm. En av de där riktiga, oerhört jobbiga. Okej om det handlat om en mördare eller ett krig eller en vampyr eller nåt sånt, lite konkret. Men den här handlade om att någon skulle få barn. Nu har jag absolut ingenting mot barn, utan tycker nästan alltid att det är kul att se vänner och bekanta reproducera sig. Alltså inte att se dem… men ja, ni fattar nog hur jag menar.
 
Dock är inte ens jag så godhjärtat godtrogen, eller godtroget godhjärtad, att jag önskar alla den ynnesten. Tyvärr. Och så var det i det här fallet, det var helt fel person att få barn i helt fel sammanhang. Det var riktigt otäckt. Som tur var hann inte barnet födas innan drömmen tog slut. Eller så kanske det var otur, vem vet?
 
När jag väl var vaken, låg jag och tittade ut genom fönstret. Upptäckte då att han fanns kvar. Jag hade inte gått och tänkt på honom särskilt, men jag kände igen honom och det gjorde mig glad. Mannen i lövverket. Precis i den imaginära klyka som uppstår av två grenar på olika träd som korsar varandra i ens synfält, uppstår några meter utanför mitt fönster ett litet, litet mansansikte. Denne man har av lövens försyn fått ett rejält afro. Han ser ganska mycket ut som stämpel-bilden av Dawit Isaak. (Free Dawit!) Han är min vän.
 
Jag sätter mig snart i en bil som blåser iväg mot Umeå, via Gävle tågstation. De närmsta samlas för att ta farväl av min systers studenttid, och välkomna henne in i de examinerade psykologernas värld. Jag är så otroligt stolt över min häftiga syrra, och så glad att hon har tagit sig dit hon är idag. Det känns så fint att äntligen vara här. Att hon är helt klar och dessutom kommer kunna flytta längre ner och närmare oss, mig. Min tuffa, tuffa storasyrra!
 
Inför Umeåtrippen har jag gett mina båda syskon, Daniel Olsson och alla andra som tjatat om MNK och Klungan, en ny chans. Jag har suttit och hamstrat Job Andersson-klipp på YouTube. Sven Björklund är så rolig. Klungan är fantastiskt kul - jag var rätt nyligen med systrarna Parkman och Marta på deras föreställning på Dansens hus i Stockholm, Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter. Det var tamejtusan bland det roligaste jag har sett, även med det becksvarta djupet mellan fyndigheterna. Det tragikomiska som är så snyggt, så bitterljuvt! Klungan har kommit till mitt hjärta för att stanna.
 
Klungan’s finest: Folklivsfanatikern Job Andersson pratar om hur det var förr i världen.
 
 
 
Free Dawit! (Lövmannen.)

2 kommentarer:

  1. Vilket fint inlägg. Gillar Lövmannen, vilken fin grej! Hoppas min kommentar kommer fram.

    SvaraRadera
  2. åååh jag älskar drömmar!! så häftiga, underliga, konstiga, fascinerande. känner igen det där med drömmar om fel vänner som är gravida. nu är jag dock inne i en tandperiod. drömmer att jag tappar tänderna, på alla möjliga sätt. riktigt obehagligt.

    SvaraRadera