söndag 8 januari 2012

Blues Ain’t Nothing But a Good Woman Gone Bad

Hittade nyss ett smattrande explosivt rhythm and bluesalbum. Närproducerat och ganska nytt. Jasmine Kara från Örebro (född Karolina Khatib-Nia) handlar det om.

Ett av Chicagosoul svängande bluesalbum med senaste singeln, Ain’t No More Room (tidigare inspelad av The Kittens och utgiven på skivbolaget Chess, vars grundare var inblandad i uppstarten av det skivbolag som signade Kara), som starkaste spår - även om inledande, tunga Fire också glittrar. På skivan trängs (bland femton låtar, ovanligt generöst spårantal) också de två första singlarna, Try My Love Again och In the Basement, båda två väldigt 60-talssvängiga. Den första med aningen mer pop á la Island Records och den andra med ett bluesigt Wilson Pickett-/James Brown-/Ray Charles-sound.

Men det som ger skivan dess verkliga bluesmandat är de kortare gitarrspåren, exempelvis The Mad Midget och Train Gone Mad. De har ett väldigt autentiskt rhythm and blues-sound som förstärker helhetsbilden av resten av skivan avgörande. Att albumet påstås ha spelats in under 48 timmars arbetstid är också en del av hela den ruffa retroimage som omger Jasmine Kara. Tyvärr verkar man att i musikvideor och på promobilder framhäva 60-talets fräscha kvinnoideal, snarare än att lansera Kara som en intensivt rå, smutsig och rejäl soloartist med bluesens “gutts” även i sin utstyrsel och personliga attityd.

Hittar ytterligare ett par spår som hade kunnat produceras till singlar, Are You Doing Me Wrong och Ordinary Joe hade gjort sig fint med råare och starkare sound, eller möjligen med en annan artist eller grupp. De sista tre spåren avslutar och konkluderar albumet på ett värdigt sätt. Del två av In the Basement är först ut där och tar faktiskt upp var del ett slutade. Grits Ain’t Groceries spelar vidare på skivans bluesklyschor och ignorerar de som påstår att Mona Lisa var Leonardo Da Vinci själv. Den avslutande, funkiga Liberation Conversation har samma funktion som RidåVeronica Maggios och vinnaren är… eller outrotCee Lo Greens The Lady Killer.

Allt som allt en förvånande och riktigt bra skiva, klicka på bilden för att lyssna själv!

3 kommentarer:

  1. Full med djurprodukter och bakade kex! Och varmt kaffe.

    SvaraRadera
  2. "Ja!"? :-) vad menade du? :-)

    SvaraRadera
  3. Sv: Tack så hemskt mycket va!

    SvaraRadera