lördag 24 mars 2012

Att hata ungdomar

Igår, Capture the Flag med en blandad kompott Brunnsvik-elever. Hann sen sitta någon kvart, ensam, på ett alldeles stilla och tyst kalhygge och se solen försvinna. Idag, cykla in till Ludvika med träningsvärk här-och-var för att införskaffa det viktigaste - pasta och bananer.

Jag slog mig ner en stund på en bänk vid Väsmans vatten, åt nåt slags hybrid av frukost och middag. Och funderade. Kom att tänka på den digitala åldern. På det här med att leva i sina bästa år. Insåg att jag aldrig riktigt trivs med ungdomar. Jag har aldrig haft så lätt för tonåringar och unga vuxna. Det handlar absolut inte om några problem med själva ungdomligheten. Att vara ung i sinnet, att vara nyfiken och nytänkande och ibland till och med naiv och barnslig, är ju fantastiskt fina egenskaper. Att dessutom vara lättsinnig, kvicktänkt, tålig och kraftfull är ju knappast heller någonting negativt.

Det handlar snarare om tendenser, kanske vanligare idag än för fyrtio år sen, eller kanske inte. Så många i min ålder, och även jag, har så nära att tillfalla till själviskhet, egocentrism och lathet. Osäkerhet som leder till avundsjuka och missunnsamhet.

Jag vill inte tro att det här är enskilda ungdomars "fel", eller för den delen 80-talisternas och/eller 90-talisternas, som grupp, "fel". Någonstans känns det som att det finns en större förändring i vårt kollektiva medvetande, som uppmanar till egenintresse och lättja. Vi är inte längre lika intresserade av varandra, eller av att umgås och verkligen se varandra i ögonen, mötas. Det blir allt viktigare att "hinna med" saker, att "unna sig" fritid eller tid för eget utrymme, tid för lugn och ro eller tid för umgänge.

Konkret blir jag irriterad, eller förbannad, på slarv och på nonchalans, på likgiltighet, på ansvarslöshet och på ignorans. På vårdslöshet och arrogans. Ens egna nöjen (vilket alltså hellre motsvarar billiga, enkla tidsfördriv än sånt man annars måste jobba aktivt för att se till att "unna sig") kommer alltid i första rummet, före ens eget och omgivningens välmående. Kroppen kommer alltid före själen, sinneslöshet kommer alltid före sinnesro.

Jag är tjugoett år och låter redan som en gammal bitter gubbe. Det hade förstås inte varit bra, om jag inte kunde hantera det. Om jag inte kunde välja mina strider eller välja mina ord eller välja mitt beteende. Jag är medveten om hur jag låter, hur jag kan uppfattas. Jag ägnar mycket tid åt att själv ha roligt, att själv leva för stunden och att tänja gränser för att kunna leva fritt och spontant. Men det motverkar inte mitt ansvarstagande. Visst, ibland brister omdömet för oss alla, jag är inte annorlunda. Men rent generellt ser jag till att försöka ta så stor hänsyn till andra, och till mig själv, som jag kan.

Ungdomlighet kommer nog aldrig att förändras. Jag hoppas åtminstone att det inte gör det. Men ungdomen behöver få nya förtecken. Precis lika mycket som det ansvar och det engagemang som bör tillåtas oss, krävas av oss; precis lika mycket behöver vi, ungdomarna, tillit och förtroende. Ungdomar måste kunna kräva livskvalitet och delaktighet tillbaka från de som sätter våra gränser och ger oss våra förutsättningar. Där har såväl makthavare som föräldrar, såväl lärare som alla som själva varit unga; ett ansvar gentemot ungdomen.

2 kommentarer:

  1. Underhållande! Jag kan känna igen mig mycket i det du skriver, jag känner mig mycket ofta gammal och bitter, sur för att jag frivilligt lagt ungdomens alla problem på mina egna axlar. Självömkan är skoj! Det är nog också ganska ungdomligt, jag bara gillar att tro att jag är annorlund. Du kanske är annorlunda dock? Vi får diskutera detta vidare nästa vecka. Puss!

    SvaraRadera
  2. HA !
    Det var bara av ren slump som jag såg din kommentar. Men så sant som det är sagt, du kan kommentera igen !
    Förstår inte va det var som spökade innan faktiskt.
    Men hej påre.
    Hoppas vi ses snart för jag saknar dig och alla andra väldigt mycket just nu :)

    SvaraRadera