torsdag 26 december 2013

God jul, Falun

Switcheroo

 

 

Planen

 

 

Skypedate

 

 

Biljett

 

 

Homelis

 

 

Är jag i Falun

 

 

Bojsen

 

 

Tomten

 

 

Instasis

 

Så jag bestämde mig för att jag inte skulle överlevt en julafton utan mina syskon, fina vänner och sånt där. I slutet av november bokade jag om min hembiljett, och därefter kunde jag inte längre säga att "bokat resedatum är 21-22 januari", när folk frågade. Så jag fick jobba på lite andra sätt för att försöka hemlighålla och förvilla utan att ljuga. Har känt mig väldigt finurlig, och var t.ex. helt skakis i söndags, när jag hade suttit på en frysbox i familjen Stigsons källare och avslöjat mig.

Fick också en kanonfin och väldigt improviserad julaftonsmorgon hos familjen Hammarlund, där jag gjorde entré med hjälp av en vän på insidan och en mycket obehaglig, heltäckande tomtemask.

God jul till mig! Årets bästa julklapp var min egen till mig själv: ett snölöst men urmysigt Falun, fyllt med söthögar. Sjukt tacksam för alla fina typer. Älskar mitt liv!

Så, nu ska jag sluta vara sentimental och tramsig. Försöka iaf.

fredag 20 december 2013

Nietusen!

9000 visningar av min blogg. Som allra minst har det varit två per dag, i juni i år, då jag inte hade bloggat på tre månader. Nu är inte Blogger.com:s statistikräknare särskilt exakt, men det är ju alltid kul att fira! Hos min gamla arbetsgivare, Arbetsmarknads- och integrationskontoret på Falu kommun, lade de märke till hur ofta det var en helgdag inom någon religiös högtid. Så de började med fredagsbönen, en samling på fredagsmorgnarna där de anställda kunde delge varandra nyheter inom arbetet och utanför, och lära sig lite mer om främmande religioner.

Bra grej. Jag själv drog igång Slipsfredagarna på Haraldsbogymnasiet, tillsammans med några andra musikestetiska klasskamrater. Jag och Anton bildade också Slipskommittén, och framförallt den bakomliggande och sägenomspunna Kravatterorden - en parodi på könssegregerade slutna sällskap såsom Frimurarorden, Tempelriddarorden och The Rolling Stones. Allt detta för att det är så trevligt att klä sig i slips. Jag packade ner fem stycken slipsar inför min resa, men har hittills inte använt någon. Kommer sannolikt inte att fira de niotusen med slipsen heller.

Återkommer snart med en aning, förhoppningsvis, vettigare ord!

onsdag 18 december 2013

Chato: del två

Är ute och rör på mig lite, men har under internetbristen förberett ett väldigt litet inlägg om andra delen av min Chatovistelse, som jag passar på att slänga upp nu. De här bilderna är från lördag förmiddag, den andra november.

2013-11-02 - Söthögar2013-11-02 09.46.54
Till vänster: ytterligare några söthögar, grannungar till en annan liten familj som vi passade på att besöka. Älskar hur lilltjejen bär den ursnygga kangan som en mantel. Lite bitter över att jag inte fick en bättre bild. Till höger: sista Leonida och pasta Mbuga.

2013-11-02 09.49.36
Bibi (betyder både “farmor/mormor” och typ “tjej/dam/fröken” – skoj innebördskombo tycker jag!) N tar hand om sina två barnbarn själv. Hon är högst 150 cm lång, och säkert omkring sjuttio bast. Verkade vara en himla härlig person, även om jag inte kunde utröna så mycket av swahilin. Hon har lagt ner mycket arbete på att göra det möjligt för P och J att lyckas i skolan.

2013-11-02 09.49.52
Sista Leonida, pasta Mbuga och fieldi assistant Charles (Chalice, som ni kanske minns). På söndagkvällen hade jag, Mbuga och Leonida en genomgång av helgens arbete. Mina noteringar från bibi N’s lilla familj är bara två punkter:

* Physical and psychological well-being. A wholesome environment, caring grandmother.
* N protects (and is a good role model).

Rent generellt får en betrakta far-/mormodern som den enskilt främsta anledningen att storasyster P och lillebror J verkade må så bra som de trots allt gjorde i en ganska fattig hemmiljö. Problemet är dock att far- och morföräldrar blir gamla, och att det arbete som behöver skötas på hemmaplan är väldigt tungt och fysiskt krävande. Dessutom har en åldrig kvinna inte många möjligheter att skydda sina barnbarn, om de skulle vara utsatta eller hotade av någon utomstående.

2013-11-02 10.00.53
J, 12 år gammal, och P, 14 år. Båda gör bra ifrån sig i skolan, trots att närmiljön i grannskapet verkar allt annat än trygg. När vi besökte, kom en granntant på besök. Hon var väldigt pratglad och yvig, och det var först efteråt som jag förstod att hon var kraftigt berusad, redan klockan tio på förmiddagen, och ett av de mindre obehagliga exemplen på alkoholism i den byn.

måndag 16 december 2013

Båtsman

Har köpt biljett för att åka färja över Victoriasjön. Älskar att den är utfärdad av Tanzania Railways!

fredag 13 december 2013

Chato: del ett

Hej hallå, tänkte efter någon och någon halv månads framför-mig-skjutande börja dela med mig av några bilder från Chato och ungefär lika många ord. I och med att Huyawas arbete ibland berör ganska känsliga teman gäller ett visst mått av tystnadsplikt, och därför väljer jag att försöka vara ganska återhållsam med information. Visar inte alla bilder, skriver inte ut alla namn, et c.

2013-11-01 11.31.162013-11-01 11.32.56
Random sötungar som ville se mzungun, på vår väg till Chato.

2013-11-01 11.31.43Samma söthögar.


Första dagen i Chato åkte vi ut för att besöka en familj bestående av en syster och en bror med deras morfar. Jag, pastor Mbuga, sister Leonida och Huyawas Field assistant i Chatodistriktet, Charles (uttalas på samma sätt som “chalice”, vilket orsakade förvirring i mitt huvud - viktigt tillägg i östafroengelska parlören, med andra ord), fick på plats i byn sällskap av en grupp av områdets Huyawa-kommitté, en mindre grupp bybor som hjälper till att informera fältassistenten (som i sin tur informerar vidare uppåt) om barn och barnfamiljer som behöver stöd. En genomtänkt organisation som alltså bygger på ett väldigt välfungerande gräsrotssystem.

2013-11-01 11.57.30
På bilden syns närmast kameran ett par medlemmar av den lokala kommittén, längst bak morfar (babu på swahili), Field assistant Charles i ljus väst, och lillebror H, tretton år. Det här är enda bilden jag fick på nåt av Hs väldigt sällsynta leenden.

2013-11-01 12.09.55
H, kommittémedlemmar, babu, Charles och sextonåriga storasyster R. Hon har inte gått i skola, och kan följaktligen inte läsa eller skriva. Hon arbetar på ett cafe i ett närliggande fiskesamhälle. Cafeer (ingen accent, e:et uttalas inte - ytterligare förvirring för mig) här nere är nåt mellanting mellan vad vi i Sverige skulle kalla lunchrestaurang och café.

2013-11-01 13.40.47
Rs och Hs mamma bor i ett av de många fiskesamhällena som är belägna på Lake Victorias öar, och försörjer sig. Hon besöker sina barn och sin pappa en gång i månaden, och har då med sig lite mat hon köpt för de pengar hon tjänat in. Rs pappa är ett känsligt ämne för henne, mamman har berättat att han bor i Bukoba, men inget mer. Hs pappa är död sen flera år tillbaka.

2013-11-01 13.44.362013-11-01 13.45.34 
Babu är åttiosex år gammal och nästan helt blind. R är därmed familjens breadwinner, medan H stannat hemma från skolan helt sedan någon månad tillbaka, för att ta hand om sin morfar. Ibland kan han också lyckas tjäna in mindre summor pengar genom att ta sig in till samhället och hjälpa till att sälja saker. Både R och H har själva valt, blivit tvungna att välja, att försöka ta hand om och försörja sin lilla familj. Det finns inget alternativ, med en frånvarande mama och en åldrande babu.

2013-11-01 13.48.46
I det här “huset” bor babu, R och H. Mina foton inifrån blev extremt suddiga, men byggnaden är i alla fall avdelad med några tafatt upphängda filtar och plagg. På den inre sidan, till höger, sover R på några filtar. Där förvaras också några få tillhörigheter. På dörrsidan, till vänster, sover både H och babu. När de inte sover fungerar den delen som kök, bland annat.
Huset är, med liten marginal, något rymligare än det minsta rum jag någonsin bott i. En nittisäng skulle knappt få plats, om den över huvud taget skulle komma in genom dörren. Den senaste månaden innan vårt besök har familjen haft problem med ormar sex gånger.

På morgonen, i bilen på väg till Chato, förklarade pastor Mbuga lite grann om situationen omkring Lake Victoria. “The lake is both a blessing and a curse”, många små samhällen uppstår centrerade runt fiskenäringen. Folk flyttar till sjöns strand i hopp om att kunna försörja sig bättre, och byarna blir därmed samlingsplatser för många fattiga människor, som lever för dagen, för att kunna försörja sig själva eller sina familjer. Prostitution är vanligt, och miljöerna blir väldigt ogästvänliga för barn, särskilt så pass utsatta och oskyddade som R och H.

Efter besöket, där vi fick höra mer detaljerat om Rs och Hs livssituation, for pastor Mbuga, sister Leonida, Charles och jag till socialchefen i Chato. Tanzanias government är mycket mindre än offentlig sektor i Sverige. De bedriver många skolor och sjukhus, och gör det mesta som stat, kommun och landsting ska, men med mindre resurser än de verksamheter som drivs av andra organisationer. En stor del av välfärden här finansieras av kyrkor, såväl muslimska som kristna, som överlag har en betydligt större och viktigare del i samhället än i dagens Sverige.

Tillsammans med socialchefen diskuterade pastor Mbuga möjligheterna för att ge stöd till familjen, särskilt med byggandet av ett nytt hus, som Huyawas avser att genomföra under förutsättning att familjen är beredda att vidta steg för att förändra sin situation. Till exempel ser de helst att modern återvänder hem permanent. Andra viktiga steg, utöver husbygget, är att se till att R och H kan gå i skolan igen. H har själv valt att inte gå till skolan, något som är vanligt bland barn i fattiga familjer, som ofta ser möjligheten att tjäna småpengar som en frihet, även om den friheten i praktiken ger sämre livskvalitet - och i längden cementerar analfabetens fattigdom och ofrihet.

 

Nåt slags fortsättning följer, inte om just R och H men om vårt besök i Chato. Kom ihåg att skriva i kommentarsfältet om ni har nån fundering, kritik, pepp eller bara någon välformulerad oförskämdhet!

torsdag 5 december 2013

Var har jag hamnat?

Så jag var ute och gick…American Garden - Fido Dido

Vänta lite nu… what?!
American Garden-skylten

Nå ja, lätt hänt att blanda ihop Africa med America. Kontinent som kontinent?

Men nä-e, vaf…
Dollar's

Och titta vilka som är stammisar här!
Frisördörr 1Frisördörr 2

Här någonstans börjar jag inse att jag måste ha gått vilse…
Chicago

Skicka mat! Allt jag har kvar i nödproviant är de här.Obama Magic Strawberry

 

 

(Lägg märke till fotbollen…)

Obama toothbrush

fredag 29 november 2013

And so it begins…

webcam-toy-foto73

Se gårdagens inlägg. Klockan är nu 17:45 i Tanzania. Woop!

torsdag 28 november 2013

Repetition

Det är torsdag kväll i Bukoba. Som omkring 50% av alla veckans dagar sitter jag omväxlande med öronproppar och med musik eller datorljud i öronen.

Varför?

Kul att ni frågar! Det är så, förstår ni, att hotellet jag bor på har grannar. En av dessa grannar är ett annat hotell. Detta grannhotell hyr ut sina lokaler för bröllop, födelsedagsfiranden och andra festligheter. Och det är tydligen en populär festlokal. Varje fredagskväll. Varje lördagskväll. Ofta på onsdagar eller torsdagar. Ibland till och med på söndagskvällen.

Trevligt! Skoj! Kul att det händer saker!

Problemet, bara - om jag nu får vara sån, leka lite glädjedödare liksom - är att de kanske är en aning högljudda. Med tanke på att firandena är utomhus, att fönstren på mitt hotell inbegriper en avdelning som inte går att stänga. Visserligen ganska låga stycken som fungerar utmärkt som de myggfönster de trots allt är, och för att släppa in den svala utomhusluften på kvällarna. Tyvärr fungerar de också väldigt bra som verktyg för att ofrivilligt och skoningslöst exponera hotellgäster för musiken och DJ-ropen nästgårds.

Men visst, för all del - gratis musik kan ju vara ett finfint erbjudande. Tänk att få ta del av förstklassig festunderhållning varje kväll, få njuta av inspirerande och exotisk afrikansk musik genom den genomtänkta och känslostarka kanal som ett bröllop eller ett jubileum ändå är.

Det är bara det, att jag kände igen låtarna redan andra kvällen, en lördag. Den tredje kvällen, onsdagen därefter, hade jag kunnat sjunga med i dem. När en hel vecka hade gått var jag, tursamt nog, i Chato. Först torsdagen därefter insåg jag att precis samma låtar som den första fredagen, var populära. Smaken är tydligen inte som baken i den här staden.

Nu har jag bott till och från i Bukoba i mer än en månad. Fyra olika ackord i en och samma låt verkar ofta betraktas som överflöd. Jag tror att jag som mest har kunnat räkna till fem ackord.

Till vardags är jag den siste att klaga på repetition, jag är definitivt förespråkare för tesen att musik måste innehålla bekanta element för att kunna attrahera lyssnare. Till och med Per Gessle går att ursäkta förklara med den teorin. Men jag får erkänna mig besegrad.
Det är mycket möjligt att de här afrikanska, halvdåligt producerade, dancehall-beatsen kommer att kosta mig mitt förstånd, min livsvilja eller åtminstone mitt intresse för musik. Om något sånt skulle ske har jag i alla fall mitt på det torra sedan länge. Har lyckats förbereda mig inför alla tre scenarierna genom att sätta ihop en låtlista till min begravning.

Återkommer när jag inte känner mig musikaliskt lobotomerad längre.

söndag 24 november 2013

Pling. Och plong.

Så jag köpte en ny leksak…

Kul med saker som låter bra hur en än spelar!

 

(Okej, en av sju tangenter är heeelt fakkt app, men de övriga sex går finfint att kombinera.)

lördag 16 november 2013

Brothers in stache

I onsdags eftermiddag besökte jag Bukobas Immigration Office, för att reda ut en eventuell fail (eller fadäs, för läsare födda före Tjernobylolyckan) som jag hade åstadkommit då jag landade i Mwanza, omskakad och dödstrött efter mer än ett halvt dygns flygande och farande.

Det hela handlade om att jag råkat missuppfatta någon punkt i den blankett alla resenärer skulle fylla i, och på så vis efterfrågat något annat än turistvisum. Redan på plats i Mwanza förklarade jag vad som gått snett, och hade därmed rett ut det, antog jag. I nuläget minns jag inte om Immigration Officern pratade engelska eller swahili, men hon glodde i vilket fall som helst lite surt på mig (nej förresten, mycket surt - och mer på blanketten än på mig), gav mig någon form av temporärt okej, och plitade ner en kommentar i passet som jag uppfattade som att jag skulle dubbelkolla med det lokala kontoret när jag kom till Bukoba.

Så, i tisdags, satt jag och lunchade på Green Cafe (Green Caf, eh? som ni kanske minns), när en ung tanzaniker kom in. Vi hälsade på varandra och började prata lite smått. Jag fick bland annat reda på att han jobbade på Immigration Office, och plötsligt kom jag på att jag aldrig kollat upp så att mitt visum var som det skulle. Jag nämner det, och halar samtidigt upp passet tillsammans med det kvitto jag fått i Mwanza, och mer eller mindre trycker i händerna på den stackars ynglingen, så som en ny leverfläck eller ett diskbråck trycks i ansiktet på en läkare på fest.

Han är i alla fall artig nog att acceptera min kanske något framfusiga “Skulle du kunna ta en titt på det här”-förfrågan, och verkar först tycka allt är okej, men hittar sedan den nedplitade texten, frågar nånting (nej, jag minns inte vad) och blir en aning mer förbryllad efter att jag svarar. Han tycker att jag ska komma förbi kontoret imorgon, så får de ta en titt på det.

Sagt och gjort, på onsdagen sitter jag som sagt alltså på en väldigt avlång och smal bänk på deras kontor, och trängs med ett tiotal personer av varierande ålder och genus men med för stunden betydligt mycket mer anonyma utseenden än mitt. (Jag är blekare än de flesta här nere, och som om inte det vore nog sitter jag i röda shorts och läser en fantasypocket.) Mitt emot oss, på andra sidan om ett lågt bord som också är ganska smalt, men inte tillräckligt smalt för att det ska gå att ta plats på bänken på ett smidigt vis.

Efter en stund, då jag hunnit fastna så pass i George R. R. Martins text, att personerna intill mig måste både hojta och puffa på mig för att kunna signalera att en tjänsteman har försökt få kontakt med mig sen en tid tillbaka; kliver jag så in på ett litet rum och förklarar hela min situation igen. Ungefär samma scen upprepas, som både på Green Caf e och en liten stund tidigare vid disken på immigrationskontoret. Allt verkar vara i sin ordning i några minuter, innan någon glädjedödare upptäcker texten som, börjar jag nu till sist förstå, säger att jag ska ta kontakt med Immigration Office i… Mara? Jag har inte ens nån aning om var Mara ligger!

Nu börjar jag bli nervös, och jag vet inte om jag ska bli glad eller orolig av att tjänstemannen säger att vi ska ta ärendet upp till the Immigration Officer. Efter att vi gått upp för en smal (anar vi ett mode inom tanzanisk inredningskonst?) trappa och jag blivit placerad på en liten stol utanför dörren, går jag på ren instinkt och satsar allt på orolig. De kommande (högst fem) minuterna hinner jag fundera över allt från huruvida det är billigare att betala mutor än böter och om hur insidan av en tanzanianskt fängelse ser ut, till hur jag hanterar en situation där mitt pass blir beslagtaget eller var i landet det beryktade Mara egentligen ligger, om jag måste ta mig dit - och i så fall, ska jag bli tvungen att ha dödsångest i en bil eller i ett plan?

Som tur är blir jag insläppt i rummet där domen över mitt livsöde ska avgöras. Och, ta mig tusan, Immigration Officern har också mustasch.
Följaktligen går allting naturligtvis mycket bra, han är bra på engelska och ler lite överseende åt min historia, för att sedan förklara att jag inte behöver vidta några åtgärder, allt är som det ska och förvirringen berodde bara på the human error.

Idag fyller min kära bror tjugosju år, och biologiskt broderskap i all ära, men jag förutspår att det inte är förrän han sparar ut sin musche som vi på riktigt kommer att kunna conncecta.

 

Imorgon ska jag åka iväg över dagen, med Lydia och pastor Mbuga. Vi lämnar Bukoba redan kvart över sex på morgonen. Härligt.

Om jag minns var vi ska? Nix! Om jag skäms över det? Jepp! Om jag kommer att göra allt som står i min makt för att luska ut det utan att det märks att jag har glömt bort det? You go figure.

 

Och en sak till! Särskilt till er som orkat läsa så här långt, eller helt enkelt scrollat ner till de kortare styckena. Skriv gärna någonting i kommentarsfältet nedanför! Då blir det mycket lättare för mig att blogga, eftersom det är lättare att inspireras av reaktion och respons än av siffror i bloggstatistiken. Också kul att se vilka som letar sig in här, ni är ju några stycken som läser om min resa =)

söndag 10 november 2013

Du ska aldrig få sova

Okej, jag lovar att jag ska skriva mer snart. Och ja, något med substans. Just nu finns bara inte orken eller inspirationen - har sovit lite för dåligt de senaste dagarna, skyller på det.

Tills vidare, ett par av de videor som fått mig att överleva de senaste veckorna:


söndag 3 november 2013

Fredi Falk di voluntari wekah

Hejsan hallå bloggen! Jag spenderar den här helgen i och omkring samhället Chato, som ligger ett par timmars bilfärd söder om Bukoba, också vid Victoriasjön.

Under fredagen och lördagen har jag följt med på besök hos några barnfamiljer som Huyawa fått upp ögonen för och ska försöka hjälpa. Organisationens, Huyawa alltså, namn står för Huduma ya watoto, vilket betyder ganska precis “tjänster för barn”, alltså barnomsorg. Organisationen ligger under ELCT NWD - protestantiska kyrkan i Tanzanias nordvästra stift, och jobbar på en mängd olika områden för att göra livet lättare för utsatta barn i Tanzania. De samarbetar och stöds i detta arbete av Svenska kyrkan, genom vilka jag kom i kontakt med pastor Mbuga.

Jag har ganska svag internetsignal här, och kommer att skriva lite mer om helgens besök när jag är tillbaka i Bukoba och kan ladda upp några av de bilder jag tog.

Under tiden kan jag glädja intresserade läsare med att jag blivit bättre på att tolka den accent som engelska talas med här nere. Ett nyckeltänk är att alla ord som slutar med ett ah-ljud har en ändelse i stil med or, er eller our. Exempelvis mother blir motha. Så långt, och dessutom i skrift, verkar det kanske inte som ett problem, men jag har i alla fall hittills insett hur många engelska ord som har den typen av ändelse, efter alla gånger under min första vecka här som jag blivit tvungen att få en fras upprepad. För att underlätta för de av er läsare som blir sugna på att bege er till Afrikas östkust i framtiden, bifogar jag en liten parlör nedan. Den kursiverade texten anger afrikansk engelsk fonetik.

 

wekah – arbetare
soshal darectah – socialchef
mathah – moder
fathah – fader
pastah – pastor
mées flawah – majsmjöl
prées di laad – prisa Herren
awah – våran
gavament – regering/stat/offentlig sektor
di neses aah ritanin di vochas – sjuksystrarna lämnar tillbaka kontokorten

torsdag 31 oktober 2013

Rutinmässigt orutinerad

Hallå eller.

Jag har kommit till insikt om ett problem i min personlighet. Jag har fobi för att visa upp rutiner. Vilket verkligen är ett problem, eftersom jag är världens mest bekväma hobbit människa!

Inom ramen för mina hemmiljöer - när jag flyttat in i egen lägenhet, ockuperat farsans övervåning eller grottat ihop mig bakom myggnäten på ett hotell i Fancy Tanzy - är jag en mästare på att skapa mönster och rutiner för att känna mig så trygg som möjligt.

Efter bara en dryg vecka här nere har jag för första gången insett att jag skäms för det här. Har börjat fundera på varför jag egentligen undviker att gå till samma matställen, samma butiker eller längs samma gator utan några dagars eller helst veckors mellanrum. Det här är någonting som påverkar mig även i Sverige, inom rimliga gränser, men först nu inser jag hur mycket omak jag gör mig för att undvika att uttrycka rutinmässighet.

Alltså, det är inte det att jag undviker rutiner för min egen skull, eller ens att jag döljer dem för att jag inte vill att folk ska få en bild av mig som inte “stämmer” (överens med min egen, alltså). Utan tvärtom, för att folk inte ska få veta hur jag verkligen är. Vilket är ungefär den dummaste anledning som finns! Särskilt i det här fallet, när rutinskapande faktiskt rimligtvis har en vettig funktion. Om jag skaffar mig några standardmönster för att göra saker - ställen att gå till, folk att ta rygg på - så blir det ju så attans mycket enklare att söka vidare och vidga vyerna sen.

I stället lägger jag ner energi på och går omvägar för att försöka ge andra intrycket av att jag redan har en massa andra ställen att vara på eller saker att göra, och inte alls famlar efter någon fast och trygg punkt i vardagen.

Nej, från och med nu är det jag som blir stamgäst på Green Cafe (på skylten står det faktiskt “Green Caf e”, tolkar det som att det helst ska uttalas Green Caf, eh?). Fick grymt gott intryck efter bara någon dryg kvart där inne - Beyoncé på den lilla teven, tre sociala och swahilispråkiga typer som direkt la beslag på min parlör och mitt telefonnummer, och inte minst: drygt tio spänn för en hel och snabblagad portion bönor med ris och den godaste färskpressade juicen (uppfattade bara hälften av vilka frukter det var) i världshistorien!

 

Över helgen följer jag med Rev. Mbuga till orten Chato, några timmar söderut, för att se hur Huyawa arbetar för att hjälpa ett par fattiga hushåll med akuta behov. Båda familjerna lever i fiskarområden vid Lake Victoria, dit fattig landsortsbefolkning dras för att tjäna pengar - varpå prostitution och fattig trängsel uppstår. Som Rev. Mbuga sa, “The lake is both a blessing and a curse.”

En får lite kontrast.

fredag 25 oktober 2013

Karibu Bukoba!

Åstadkom nyss en ny höjdpunkt på fail-listan, då jag blev uppringd av receptionen, och fick veta att Rev. Mbuga ville träffa mig. Eftersom han är ledare för Huyawa i Kageraregionen, och varit bortrest under tiden jag hittills varit i Bukoba; skyndade jag mig ner för trapporna och ut på gården mot det hus receptionen håller till i. När jag är nästan framme kommer en liten herre med glatt ansikte ut genom porten, vi får ögonkontakt så han går mig till mötes och hojtar leendes vad som jag uppfattar som “Frederik!”

Jag svarar glatt “Habari”, och efter ytterligare några artighetsfraser, handskakning och min förklaring att jag fortfarande inte helt got my head around the kiswhaili, börjar vi gå tillbaka dit jag kom ifrån. Det är han som leder stegen, och jag som följer, nyfiket undrandes vart vi ska men låter honom leda även konversationen och avstår därför från att fråga.

Mbuga berättar att han jobbar för kyrkan, och i mitt stilla sinne tänker jag att så mycket har jag väl åtminstone lyckats klura ut själv. När han sen frågan varifrån jag kommer stannar jag liksom upp lite, både konversationsmässigt och, vad jag minns, rent bokstavligt. Blir liksom lite chockad av möjligheten att han inte uppfattat att jag kommer från samma stad som Mr. Andreasson, som rekommenderat mig; eller åtminstone från samma land. Jag mumlar först “Falun”, men då han inte reagerar som att han fått svar på sin fråga undrar jag lite svävande om han menar vilken väg jag reste dit. När han förtydligar att han - förvånansvärt nog - undrar “which country are you from”, säger jag (möjligen något förnärmat och i vilket fall väldigt förvirrat) bara “Sweden”.

Han verkar hur som helst nöjd med svaret, och är uppenbarligen för artig för att visa någon nämnbar reaktion på mitt tveksamma uttryck. Vi fortsätter således att gå, och är på väg mot huset där jag bor. Förutsätter att Mbuga är intresserad av att se vilket rum jag har, och att jag har kommit på plats ordentligt. Tanken flyger hastigt förbi att det här kanske är en annan Mbuga - sa inte receptionisten att det var a Mister Mbuga there to see me? Kan det vara en bror eller en kusin, eller någon annan sorts släkting.

Är just på vippen att vifta bort den idén (Om det funnits en annan familjemedlem Mbuga, som också arbetat för ELCT-NWD i Bukoba, bör han ha en så pass nära relation till pastorn att han känt till dennes samarbete med en man i Falun, och att det skulle dyka upp en pajsare från Sweden inom kort. Han kunde ju för tusan mitt namn! Nej, det måste vara pastorn, som tydligen helt enkelt inte ägnat mitt stundande besök någon särskild uppmärksamhet. Trist!) då pastorn frågar vad jag ska göra i Bukoba. Okej, jaha, det är en annan Mbuga – förmodligen inte alls någon släkting utan bara någon som delar samma efternamn? Har ju ingen uppfattning om hur vanliga olika swahiliska efternamn är, men kan tänka mig att de som börjar med M (i syfte att ange en person i singular) säkert inte är alltför udda.

Så vem är han då, Mbuga - vaktmästaren för kyrkans hotell som ska ordna något på mitt rum eller visa mig någon annan lokal i huset? Som den uppmärksamme läsaren märker har mitt resonemang nu tappat all tillstymmelse till sammanhang. Jaha, så gick vi in i en annan korridor än den jag bor i. Okej, då ska jag kanske bli visad till någon av hotellgästernas gemensamma lokaler. Han frågar om jag bor i det här huset, och jag ler och säger att ja, jag bor på övervåningen. Så stannar han framför dörren till sitt rum, låser upp och stiger in. Det sitter en kvinna där inne, och jag får för mig att båda två är förvånade och lite smått roade av att jag står kvar utanför deras dörr när den stängs.

Jag står kvar i ungefär en sekund, medan det absurda i situationen gör att fnittrigheten kommer över mig innan skammen (och stannar oerhört mycket längre), innan jag vänder mig om och skyndsamt går mot receptionen där Rev. Mbuga sitter och väntar på mig!

torsdag 24 oktober 2013

Att flyga trots allt

Nu är jag här. Bukoba.

Om resan var en berg- och dalbana av stress, oro och i bästa fall förlikande, blev de första intrycken av Bukoba otroliga. Inte nog med sån nostalgi som att 12-sitsflygplanet var utrustat med Simba Biscuits’ (om Magda läser det här: Simba betyder lejon, och är namnet på titelkaraktären i filmen Lejonkungen!) kex Marie; (alltså vanliga Mariekex - hur mycket mer 90-talsnostalgi kan det bli än den kombinationen?) var att flyga in över land från Victoriasjön, och mötas av det grönaste gräs jag någonsin sett, oerhört mäktigt.

Sjukt invecklad mening. Inser att jag måste gå och däcka. Och dricka vatten. Gosh, undrar om jag kommer att hinna vänja mig vid den här värmen…

 

Fotnot: Nåt som hjälpte mig att stå ut när nervositeten stod mig upp i halsen, var Hanna Hellquists sommarprat från 2009. Hon pratar bl.a. om vikten av insikten (rim höhö) att känslor är övergående. Och mycket riktigt har dagens obehagskänslor fått ge vika för bl.a. stolthet, överväldigande och förvirring. Vi får se i vilken stämning den här dagen slutar. Nu har jag iaf fast mark under fötterna. Sjuuukt gôtt!

tisdag 22 oktober 2013

Sverigepaniken

bild009Sjukt tacksam att Coop vid Centralen har öppet till 23.30! Och säljer julmust i oktober…

lördag 19 oktober 2013

Första etappen - Vasastan

Har nu tagit första steget på resan. Tar vägen till Kagera via S:t Eriksplan. Spenderar dagarna med att införskaffa de sista nödvändigheterna, och att träffa släkt och vänner. Ännu fler avsked, alltså.

En av nödvändigheterna - hur nödvändig den nu var - är den maskin jag knattrar på nu. Natten innan avfärd från Falun fick jag i nåt anfall av resfeber ungefär ett dussin idéer om hur resan kunde gå fel och hur jag skulle kunna förebygga det. Bland annat skulle jag alltså plötsligt införskaffa en ny dator - lättare, snabbare och mindre - för att lätta vikten på min packning och snabbare navigera internet med den för tillfället väldigt bristfälliga uppkoppling jag för tillfället har.

Dessvärre sitter jag nu istället och kämpar med att förstå Windows 8, att inte råka röra musplattan i onödan och att med stans segaste nät försöka få tillgång till bank, blogg och diverse andra bekvämligheter. Åt detta går dyrbar tid som annars kunde lagts på swahilistudier. Nåja, jag ska ju ha någonting att fylla tretton och en halv timmars tid på diverse flygplan med.

söndag 6 oktober 2013

Den flygande svealändaren

Jag hatar att resa med flyg.

Verkligen.

Det finns ingenting som gör mig så orolig, stingslig och allmänt uppgiven. Innan en får glädjen att spy ut tonvis med CO2 i atmosfären, genom att sitta och trängas i metallburkar som kämpar för att trotsa naturlagarna; är det väskor som ska vägas, pengar som ska kostas, flygplatser som ska navigeras och tider som ska passas. Och det kan gå fel på så många ställen. Plötsligt står du där, i Nairobi (vars flygplats brunnit upp och shoppingcenter terroristockuperats bara under de senaste månaderna), och ska försöka hanka dig fram medelst väldigt oövad engelska. Förhoppningsvis har du inte missat ditt plan än, men under tjugo timmars restid och tre flygplansbyten hinns det säkert med minst en gång.

 

Arlanda. Amsterdam. Nairobi. Mwanza. Bukoba.

 

Fortfarande i Falun… lång väg kvar… suck.

torsdag 22 augusti 2013

Månsken mitt på blanka dagen

Googles animation (doodle) idag fick mig nästan att börja gråta på jobbet...
 
Vill absolut inte förringa Debussys talang, tillika makt över mitt hjärta, men jag tror att anledningen till största del ligger hos mig, just de här dagarna. Sista veckorna på jobbet, sista tiden med kattskrället, sista månaden i lägenheten. Och så alla som försvinner från Falun innan jag gör.
 
Förra veckan togs upp nästan helt av årets dunderförkylning. När en har så halsont att det knappt går att svälja, funkar det inte riktigt att hålla igång umgänget som vanligt. Så jag missade många fina typer som nu hunnit eller hinner fly fältet. Missade också gammelmosters begravning. Jag får en väldigt olustig känsla när ett farväl (oavsett om det handlar om avsked för ett halvår eller ett år framöver, eller för alltid) uteblir.
 
Så jag har varit lite skör igår och idag, liksom burit känslorna på utsidan av skinnet och känt varje vindpust extra starkt. Varje orättvisa i världen har gjort sig påmind som ett oöverkomligt berg, varje problem att lösa inför min höst har tett sig olösbart, varje mål att nå, onåbart.

Så, Clair de Lune kanske får bli min väg framåt och igenom, idag.
 
 

lördag 16 mars 2013

En dag är du en av dem

Av mina facebookvänner finns det två stycken spöken. Två stycken profiler som tillhör människor som inte finns längre. Och det kommer att bli allt fler med tiden. Vissa kommer att bli gamla, vissa kommer att insjukna. Vissa kommer att bli så sjuka att de ger upp, och överger oss andra.

När en själv är död, hur ska då ens spår på internet behandlas? Vad innebär det, att alla som någonsin känt mig, och ett antal vagt bekanta, kan läsa allt jag skrivit, ha full tillgång till bilder på mig och återuppleva mitt beteende hur ofta som helst genom fejan?

Å ena sidan brukar FB-profiler bli väldigt fina mötesplatser för de som saknar en död person, där man kan beskriva minnen, uttrycka sin saknad eller oförståelse och ge varandra stöd i sorgen. Å andra sidan är frågan om inte minnet av personen riskerar att förvrängas om man har möjlighet att om och om igen läsa något personen skrivit vid ett tillfälle, antagligen oövertänkt och i bästa fall uppriktigt, men ändå.

En profil på FB kan aldrig representera en hel person, och tur är väl det. Tur är det också, att man slipper vara med efter sin död. Spontant vill den här bloggarn nog helst att folk minns 'en ur eget huvud, och förvränger en på egen hand, utan hjälp från någon nätcommunity. Samtidigt är herrn en sån som är livrädd för att slänga papper, för att radera saker som skrivits, sagts eller sjungits.

Jag hoppas att det som, när jag inte längre lever, lämnas efter i form av papperslappar, word-dokument, mailkonversationer, foton och minnen bevaras av samma folk som bevarade mig i livet. De som funnits där när det brunnit, de som inte ryggat undan när jag har gråtit eller vrålat. De som förlåtit mig och velat förlåtas av mig.

En annan sak man kan fundera över är varför mina senaste blogginlägg varit så ödesmättade och blytunga. Det kan knappt ens jag svara på. Hur som helst, no need to worry, jag tuffar på som Det lilla loket som kunde. Fast särskilt liten är en väl inte längre, och det var länge sen "Det lilla loket" lästes. Numera bestämmer en själv över sina godnatt-tider. Och lördagens blir just nu. God natt, världen! Imorgon skidkalas!

fredag 15 mars 2013

Det är mer än 20 minusgrader

Och jag blir så less på att "prat om vädret" är så sunk-stämplat. Det är väl ett av våra få försonande drag, att vi fortfarande har så pass mycket rester av bondesamhället kvar, att vädret och hur det förändras fortfarande är vår standard-konversation.

Under vinterhalvåret borde svensken (den riktiga definitionen av svenskar alltså - nämligen de som bor i Sverige) knapra D-vitamintillskott, för att ersätta frånvaron av solen. Dessutom borde hen trycka i sig ångestdämpande, lugnande och dubbelt så mycket kaffe, för att kunna vara en duktig medborgare. Kunna producera. Kunna leverera.

Igår firade vi en väldigt ung och väldigt mogen 22-åring, och samtalet kom snart in på utbildningssystemet. Det jämfördes hej vilt mellan Sweden, Tyskland och Irland; och idéer om elitism kontra kunskapssvinn bollades. En började fundera på varför gymnasieexamen ska vara nödvändig för att få jobb i det här landet. Lärlingsutbildningar och kortare alternativ till 12-årsutbildningen vore en väldigt god idé - förutsatt att ens status i samhällsbygget inte ska slås fast, dina möjligheter inte ska begränsas, utifrån vad du väljer när du är femton år (eller snarare tretton-fjorton (eller snarare tio-elva (eller snarare vad dina föräldrar valt))).

En får vara glad över att valet åtminstone är upp till en själv, men ett modernt, framtidsvärnande och livkraftigt samhälle måste respektera människors olika takt av mognad, människors olika förutsättningar till kunskapsboost utifrån ekonomiska förutsättningar, sociala förutsättningar, fysiska och psykiska förutsättningar. Vi kan inte blunda för att en unge med ensamstående förälder i Fas 3 generellt har betydligt mindre möjligheter till läxhjälp än en jämngammal unge med två välbetalda föräldrar. Föräldrar som kanske till och med har råd att gå ner i arbetstid och sänka sin lön. Något som vore den enda önskvärda vägen att gå för att förbättra vår välfärd.

Så länge människor trycks framåt i täta, men allt smalare, produktionsled - och de som inte pallar med tempot skuffas åt sidan eller ersätts med en maskin - trots 20 minusgrader, trots mer än ett halvt dygns mörker, att arbeta i åtta timmar dag ut och dag in mellan arton och sjuttiofem; kommer vi inte må bra. Inte som grupp, inte som individer. Inte ens det fåtal som i siffror gynnas av en obalanserad fördelningspolitik med städ- och läxhjälp åt de som har råd, och överfyllda och mögelskadade klassrum åt de som ska bära upp vår framtid; mår i slutändan särskilt mycket bättre.

Det är en illusion om lycka som vi skapat nånstans på vägen, och som befästs i ett gudlöst samhälle om vi inte gör till vår främsta uppgift att ta hand om varandra. Orden "du kan ingenting ta med dig dit du går" klingar bara kallt och metalliskt nånstans i bakhuvudet, medan vi stoppar sedlar i öronen för att dämpa ångesten.

Okej, så vilken bra och värmande start på dagen med lite domedags-tjôt. Senare idag ska jag umgås med bara en minusgrad, efter att ha betat av fyra pass med arbetsintervjuer. Nästa gång bloggar jag säkert om Billy Preston igen! Hörs då.

fredag 1 mars 2013

På fritiden? Allvarligt?

Jag fick en alldeles extrem utskällning häromdagen för att jag bara bloggat videor och musik den sista tiden.

Till mitt försvar ägnar jag hela mina dagar åt vettiga saker, och då är det mycket svårare att, när en kommer hem, sätta sig ner och skriva om andra vettiga saker. Eller samma vettiga saker. Vet inte hur många artiklar och debattinlägg om integration, rasism eller mångfald jag har skickat till min jobbmail de senaste månaderna. Trots, eller kanske på grund av, intresse för frågorna orkar en inte ägna sig åt invandringspolitiska frågor på fritiden. För att undvika en ständigt skavande och tilltagande stress gäller det att välja när det är jobb och när det är ledigt.

Ledig tid = kladdkaka, Parks & Rec, längta efter GoT, TOG, DoS och vårvärme

Arbetstid = det har inte ni bloggläsare med att göra! HAH!

Ring på min jobbtelefon mellan 8 och 17 på vardagar så berättar jag. Kanske.

fredag 22 februari 2013

Geniuseses at work

Fiona Apple OCH Zatch Gabapsavenafis! Lovin' it.

onsdag 20 februari 2013

Borde'n

Jag har väldigt lätt för att tycka att folk borde saker, bara därför att de är duktiga på det. En person som jag tycker borde är Daniel Olsson. Det jag tycker att Daniel borde är att börja blogga om bra musik, humor och om hur det är att leva som vegetarisk skidstjärna.

T.ex. hade Daniel kunnat tipsa även er om den här videon och låten, med såväl fantastiska dansare som fina melodier. Han tipsade mig om den häromdagen, och jag har svårt att få den ur huvudet. Till min stora glädje.

 

Annars ploppar mest den här upp, med jämna mellanrum:

Fantastiske Billy Preston! Och originalversionen knäcker ju Joe Cockers flera gånger om, det må jag säga. Finns också lite mer finstämd här.

onsdag 13 februari 2013

Alan

Det här kan vara något av det bästa jag har sett. Makalöst ögongodis, trollbindande och väldigt överrumplande. Alan Rickman i sitt esse.

fredag 1 februari 2013

This Is For

"This is for all the people that do all these Nazi things they shouldn't do."

Så säger Phil Lynott i inledningen till Thin Lizzys Got to Give It Up, live i Dublin, 1980. När jag hörde det på min musikspelare tidigare idag kände jag först ett litet hmpf, i och med att frasen lät väldigt naiv, slentrianmässig och platt. Särskilt eftersom låten väldigt tydligt handlar om alkoholism snarare än nazism.

Ganska snart tänkte jag om. Lynott växte upp som så gott som ensam mörkhyad (brasiliansk mulatt, sannolikt kallad neger) i 50- och 60-talets Irland. Han hade sannolikt förstahandserfarenheter av rasism och av fördomars vikt. Och särskilt naiv är inte heller uttrycket - snarare förlåtande, ödmjukt och inkluderande.

People doing Nazi things - inte Nazi people.

They shouldn't do Nazi things - inte they shouldn't be.

Man anar nästan en empati med de människor som begår nazistiska handlingar. Istället för ilska. En förståelse, ett sätt att säga att visa att man lyssnar på och ser den enskilda personen, men att man inte tror på eller accepterar deras destruktiva handlingar.

Idag var det jag som var naiv och fördomsfull, som avfärdade en annan person som pretentiös (nästan "PK", vilket är ett avskyvärt och oerhört bemästrande begrepp) och samtidigt blåögd. Det blir hemläxa på det!

Låten, å andra sidan, är sådär.