lördag 16 mars 2013

En dag är du en av dem

Av mina facebookvänner finns det två stycken spöken. Två stycken profiler som tillhör människor som inte finns längre. Och det kommer att bli allt fler med tiden. Vissa kommer att bli gamla, vissa kommer att insjukna. Vissa kommer att bli så sjuka att de ger upp, och överger oss andra.

När en själv är död, hur ska då ens spår på internet behandlas? Vad innebär det, att alla som någonsin känt mig, och ett antal vagt bekanta, kan läsa allt jag skrivit, ha full tillgång till bilder på mig och återuppleva mitt beteende hur ofta som helst genom fejan?

Å ena sidan brukar FB-profiler bli väldigt fina mötesplatser för de som saknar en död person, där man kan beskriva minnen, uttrycka sin saknad eller oförståelse och ge varandra stöd i sorgen. Å andra sidan är frågan om inte minnet av personen riskerar att förvrängas om man har möjlighet att om och om igen läsa något personen skrivit vid ett tillfälle, antagligen oövertänkt och i bästa fall uppriktigt, men ändå.

En profil på FB kan aldrig representera en hel person, och tur är väl det. Tur är det också, att man slipper vara med efter sin död. Spontant vill den här bloggarn nog helst att folk minns 'en ur eget huvud, och förvränger en på egen hand, utan hjälp från någon nätcommunity. Samtidigt är herrn en sån som är livrädd för att slänga papper, för att radera saker som skrivits, sagts eller sjungits.

Jag hoppas att det som, när jag inte längre lever, lämnas efter i form av papperslappar, word-dokument, mailkonversationer, foton och minnen bevaras av samma folk som bevarade mig i livet. De som funnits där när det brunnit, de som inte ryggat undan när jag har gråtit eller vrålat. De som förlåtit mig och velat förlåtas av mig.

En annan sak man kan fundera över är varför mina senaste blogginlägg varit så ödesmättade och blytunga. Det kan knappt ens jag svara på. Hur som helst, no need to worry, jag tuffar på som Det lilla loket som kunde. Fast särskilt liten är en väl inte längre, och det var länge sen "Det lilla loket" lästes. Numera bestämmer en själv över sina godnatt-tider. Och lördagens blir just nu. God natt, världen! Imorgon skidkalas!

fredag 15 mars 2013

Det är mer än 20 minusgrader

Och jag blir så less på att "prat om vädret" är så sunk-stämplat. Det är väl ett av våra få försonande drag, att vi fortfarande har så pass mycket rester av bondesamhället kvar, att vädret och hur det förändras fortfarande är vår standard-konversation.

Under vinterhalvåret borde svensken (den riktiga definitionen av svenskar alltså - nämligen de som bor i Sverige) knapra D-vitamintillskott, för att ersätta frånvaron av solen. Dessutom borde hen trycka i sig ångestdämpande, lugnande och dubbelt så mycket kaffe, för att kunna vara en duktig medborgare. Kunna producera. Kunna leverera.

Igår firade vi en väldigt ung och väldigt mogen 22-åring, och samtalet kom snart in på utbildningssystemet. Det jämfördes hej vilt mellan Sweden, Tyskland och Irland; och idéer om elitism kontra kunskapssvinn bollades. En började fundera på varför gymnasieexamen ska vara nödvändig för att få jobb i det här landet. Lärlingsutbildningar och kortare alternativ till 12-årsutbildningen vore en väldigt god idé - förutsatt att ens status i samhällsbygget inte ska slås fast, dina möjligheter inte ska begränsas, utifrån vad du väljer när du är femton år (eller snarare tretton-fjorton (eller snarare tio-elva (eller snarare vad dina föräldrar valt))).

En får vara glad över att valet åtminstone är upp till en själv, men ett modernt, framtidsvärnande och livkraftigt samhälle måste respektera människors olika takt av mognad, människors olika förutsättningar till kunskapsboost utifrån ekonomiska förutsättningar, sociala förutsättningar, fysiska och psykiska förutsättningar. Vi kan inte blunda för att en unge med ensamstående förälder i Fas 3 generellt har betydligt mindre möjligheter till läxhjälp än en jämngammal unge med två välbetalda föräldrar. Föräldrar som kanske till och med har råd att gå ner i arbetstid och sänka sin lön. Något som vore den enda önskvärda vägen att gå för att förbättra vår välfärd.

Så länge människor trycks framåt i täta, men allt smalare, produktionsled - och de som inte pallar med tempot skuffas åt sidan eller ersätts med en maskin - trots 20 minusgrader, trots mer än ett halvt dygns mörker, att arbeta i åtta timmar dag ut och dag in mellan arton och sjuttiofem; kommer vi inte må bra. Inte som grupp, inte som individer. Inte ens det fåtal som i siffror gynnas av en obalanserad fördelningspolitik med städ- och läxhjälp åt de som har råd, och överfyllda och mögelskadade klassrum åt de som ska bära upp vår framtid; mår i slutändan särskilt mycket bättre.

Det är en illusion om lycka som vi skapat nånstans på vägen, och som befästs i ett gudlöst samhälle om vi inte gör till vår främsta uppgift att ta hand om varandra. Orden "du kan ingenting ta med dig dit du går" klingar bara kallt och metalliskt nånstans i bakhuvudet, medan vi stoppar sedlar i öronen för att dämpa ångesten.

Okej, så vilken bra och värmande start på dagen med lite domedags-tjôt. Senare idag ska jag umgås med bara en minusgrad, efter att ha betat av fyra pass med arbetsintervjuer. Nästa gång bloggar jag säkert om Billy Preston igen! Hörs då.

fredag 1 mars 2013

På fritiden? Allvarligt?

Jag fick en alldeles extrem utskällning häromdagen för att jag bara bloggat videor och musik den sista tiden.

Till mitt försvar ägnar jag hela mina dagar åt vettiga saker, och då är det mycket svårare att, när en kommer hem, sätta sig ner och skriva om andra vettiga saker. Eller samma vettiga saker. Vet inte hur många artiklar och debattinlägg om integration, rasism eller mångfald jag har skickat till min jobbmail de senaste månaderna. Trots, eller kanske på grund av, intresse för frågorna orkar en inte ägna sig åt invandringspolitiska frågor på fritiden. För att undvika en ständigt skavande och tilltagande stress gäller det att välja när det är jobb och när det är ledigt.

Ledig tid = kladdkaka, Parks & Rec, längta efter GoT, TOG, DoS och vårvärme

Arbetstid = det har inte ni bloggläsare med att göra! HAH!

Ring på min jobbtelefon mellan 8 och 17 på vardagar så berättar jag. Kanske.