fredag 15 mars 2013

Det är mer än 20 minusgrader

Och jag blir så less på att "prat om vädret" är så sunk-stämplat. Det är väl ett av våra få försonande drag, att vi fortfarande har så pass mycket rester av bondesamhället kvar, att vädret och hur det förändras fortfarande är vår standard-konversation.

Under vinterhalvåret borde svensken (den riktiga definitionen av svenskar alltså - nämligen de som bor i Sverige) knapra D-vitamintillskott, för att ersätta frånvaron av solen. Dessutom borde hen trycka i sig ångestdämpande, lugnande och dubbelt så mycket kaffe, för att kunna vara en duktig medborgare. Kunna producera. Kunna leverera.

Igår firade vi en väldigt ung och väldigt mogen 22-åring, och samtalet kom snart in på utbildningssystemet. Det jämfördes hej vilt mellan Sweden, Tyskland och Irland; och idéer om elitism kontra kunskapssvinn bollades. En började fundera på varför gymnasieexamen ska vara nödvändig för att få jobb i det här landet. Lärlingsutbildningar och kortare alternativ till 12-årsutbildningen vore en väldigt god idé - förutsatt att ens status i samhällsbygget inte ska slås fast, dina möjligheter inte ska begränsas, utifrån vad du väljer när du är femton år (eller snarare tretton-fjorton (eller snarare tio-elva (eller snarare vad dina föräldrar valt))).

En får vara glad över att valet åtminstone är upp till en själv, men ett modernt, framtidsvärnande och livkraftigt samhälle måste respektera människors olika takt av mognad, människors olika förutsättningar till kunskapsboost utifrån ekonomiska förutsättningar, sociala förutsättningar, fysiska och psykiska förutsättningar. Vi kan inte blunda för att en unge med ensamstående förälder i Fas 3 generellt har betydligt mindre möjligheter till läxhjälp än en jämngammal unge med två välbetalda föräldrar. Föräldrar som kanske till och med har råd att gå ner i arbetstid och sänka sin lön. Något som vore den enda önskvärda vägen att gå för att förbättra vår välfärd.

Så länge människor trycks framåt i täta, men allt smalare, produktionsled - och de som inte pallar med tempot skuffas åt sidan eller ersätts med en maskin - trots 20 minusgrader, trots mer än ett halvt dygns mörker, att arbeta i åtta timmar dag ut och dag in mellan arton och sjuttiofem; kommer vi inte må bra. Inte som grupp, inte som individer. Inte ens det fåtal som i siffror gynnas av en obalanserad fördelningspolitik med städ- och läxhjälp åt de som har råd, och överfyllda och mögelskadade klassrum åt de som ska bära upp vår framtid; mår i slutändan särskilt mycket bättre.

Det är en illusion om lycka som vi skapat nånstans på vägen, och som befästs i ett gudlöst samhälle om vi inte gör till vår främsta uppgift att ta hand om varandra. Orden "du kan ingenting ta med dig dit du går" klingar bara kallt och metalliskt nånstans i bakhuvudet, medan vi stoppar sedlar i öronen för att dämpa ångesten.

Okej, så vilken bra och värmande start på dagen med lite domedags-tjôt. Senare idag ska jag umgås med bara en minusgrad, efter att ha betat av fyra pass med arbetsintervjuer. Nästa gång bloggar jag säkert om Billy Preston igen! Hörs då.

1 kommentar: