torsdag 22 augusti 2013

Månsken mitt på blanka dagen

Googles animation (doodle) idag fick mig nästan att börja gråta på jobbet...
 
Vill absolut inte förringa Debussys talang, tillika makt över mitt hjärta, men jag tror att anledningen till största del ligger hos mig, just de här dagarna. Sista veckorna på jobbet, sista tiden med kattskrället, sista månaden i lägenheten. Och så alla som försvinner från Falun innan jag gör.
 
Förra veckan togs upp nästan helt av årets dunderförkylning. När en har så halsont att det knappt går att svälja, funkar det inte riktigt att hålla igång umgänget som vanligt. Så jag missade många fina typer som nu hunnit eller hinner fly fältet. Missade också gammelmosters begravning. Jag får en väldigt olustig känsla när ett farväl (oavsett om det handlar om avsked för ett halvår eller ett år framöver, eller för alltid) uteblir.
 
Så jag har varit lite skör igår och idag, liksom burit känslorna på utsidan av skinnet och känt varje vindpust extra starkt. Varje orättvisa i världen har gjort sig påmind som ett oöverkomligt berg, varje problem att lösa inför min höst har tett sig olösbart, varje mål att nå, onåbart.

Så, Clair de Lune kanske får bli min väg framåt och igenom, idag.