torsdag 31 oktober 2013

Rutinmässigt orutinerad

Hallå eller.

Jag har kommit till insikt om ett problem i min personlighet. Jag har fobi för att visa upp rutiner. Vilket verkligen är ett problem, eftersom jag är världens mest bekväma hobbit människa!

Inom ramen för mina hemmiljöer - när jag flyttat in i egen lägenhet, ockuperat farsans övervåning eller grottat ihop mig bakom myggnäten på ett hotell i Fancy Tanzy - är jag en mästare på att skapa mönster och rutiner för att känna mig så trygg som möjligt.

Efter bara en dryg vecka här nere har jag för första gången insett att jag skäms för det här. Har börjat fundera på varför jag egentligen undviker att gå till samma matställen, samma butiker eller längs samma gator utan några dagars eller helst veckors mellanrum. Det här är någonting som påverkar mig även i Sverige, inom rimliga gränser, men först nu inser jag hur mycket omak jag gör mig för att undvika att uttrycka rutinmässighet.

Alltså, det är inte det att jag undviker rutiner för min egen skull, eller ens att jag döljer dem för att jag inte vill att folk ska få en bild av mig som inte “stämmer” (överens med min egen, alltså). Utan tvärtom, för att folk inte ska få veta hur jag verkligen är. Vilket är ungefär den dummaste anledning som finns! Särskilt i det här fallet, när rutinskapande faktiskt rimligtvis har en vettig funktion. Om jag skaffar mig några standardmönster för att göra saker - ställen att gå till, folk att ta rygg på - så blir det ju så attans mycket enklare att söka vidare och vidga vyerna sen.

I stället lägger jag ner energi på och går omvägar för att försöka ge andra intrycket av att jag redan har en massa andra ställen att vara på eller saker att göra, och inte alls famlar efter någon fast och trygg punkt i vardagen.

Nej, från och med nu är det jag som blir stamgäst på Green Cafe (på skylten står det faktiskt “Green Caf e”, tolkar det som att det helst ska uttalas Green Caf, eh?). Fick grymt gott intryck efter bara någon dryg kvart där inne - Beyoncé på den lilla teven, tre sociala och swahilispråkiga typer som direkt la beslag på min parlör och mitt telefonnummer, och inte minst: drygt tio spänn för en hel och snabblagad portion bönor med ris och den godaste färskpressade juicen (uppfattade bara hälften av vilka frukter det var) i världshistorien!

 

Över helgen följer jag med Rev. Mbuga till orten Chato, några timmar söderut, för att se hur Huyawa arbetar för att hjälpa ett par fattiga hushåll med akuta behov. Båda familjerna lever i fiskarområden vid Lake Victoria, dit fattig landsortsbefolkning dras för att tjäna pengar - varpå prostitution och fattig trängsel uppstår. Som Rev. Mbuga sa, “The lake is both a blessing and a curse.”

En får lite kontrast.

fredag 25 oktober 2013

Karibu Bukoba!

Åstadkom nyss en ny höjdpunkt på fail-listan, då jag blev uppringd av receptionen, och fick veta att Rev. Mbuga ville träffa mig. Eftersom han är ledare för Huyawa i Kageraregionen, och varit bortrest under tiden jag hittills varit i Bukoba; skyndade jag mig ner för trapporna och ut på gården mot det hus receptionen håller till i. När jag är nästan framme kommer en liten herre med glatt ansikte ut genom porten, vi får ögonkontakt så han går mig till mötes och hojtar leendes vad som jag uppfattar som “Frederik!”

Jag svarar glatt “Habari”, och efter ytterligare några artighetsfraser, handskakning och min förklaring att jag fortfarande inte helt got my head around the kiswhaili, börjar vi gå tillbaka dit jag kom ifrån. Det är han som leder stegen, och jag som följer, nyfiket undrandes vart vi ska men låter honom leda även konversationen och avstår därför från att fråga.

Mbuga berättar att han jobbar för kyrkan, och i mitt stilla sinne tänker jag att så mycket har jag väl åtminstone lyckats klura ut själv. När han sen frågan varifrån jag kommer stannar jag liksom upp lite, både konversationsmässigt och, vad jag minns, rent bokstavligt. Blir liksom lite chockad av möjligheten att han inte uppfattat att jag kommer från samma stad som Mr. Andreasson, som rekommenderat mig; eller åtminstone från samma land. Jag mumlar först “Falun”, men då han inte reagerar som att han fått svar på sin fråga undrar jag lite svävande om han menar vilken väg jag reste dit. När han förtydligar att han - förvånansvärt nog - undrar “which country are you from”, säger jag (möjligen något förnärmat och i vilket fall väldigt förvirrat) bara “Sweden”.

Han verkar hur som helst nöjd med svaret, och är uppenbarligen för artig för att visa någon nämnbar reaktion på mitt tveksamma uttryck. Vi fortsätter således att gå, och är på väg mot huset där jag bor. Förutsätter att Mbuga är intresserad av att se vilket rum jag har, och att jag har kommit på plats ordentligt. Tanken flyger hastigt förbi att det här kanske är en annan Mbuga - sa inte receptionisten att det var a Mister Mbuga there to see me? Kan det vara en bror eller en kusin, eller någon annan sorts släkting.

Är just på vippen att vifta bort den idén (Om det funnits en annan familjemedlem Mbuga, som också arbetat för ELCT-NWD i Bukoba, bör han ha en så pass nära relation till pastorn att han känt till dennes samarbete med en man i Falun, och att det skulle dyka upp en pajsare från Sweden inom kort. Han kunde ju för tusan mitt namn! Nej, det måste vara pastorn, som tydligen helt enkelt inte ägnat mitt stundande besök någon särskild uppmärksamhet. Trist!) då pastorn frågar vad jag ska göra i Bukoba. Okej, jaha, det är en annan Mbuga – förmodligen inte alls någon släkting utan bara någon som delar samma efternamn? Har ju ingen uppfattning om hur vanliga olika swahiliska efternamn är, men kan tänka mig att de som börjar med M (i syfte att ange en person i singular) säkert inte är alltför udda.

Så vem är han då, Mbuga - vaktmästaren för kyrkans hotell som ska ordna något på mitt rum eller visa mig någon annan lokal i huset? Som den uppmärksamme läsaren märker har mitt resonemang nu tappat all tillstymmelse till sammanhang. Jaha, så gick vi in i en annan korridor än den jag bor i. Okej, då ska jag kanske bli visad till någon av hotellgästernas gemensamma lokaler. Han frågar om jag bor i det här huset, och jag ler och säger att ja, jag bor på övervåningen. Så stannar han framför dörren till sitt rum, låser upp och stiger in. Det sitter en kvinna där inne, och jag får för mig att båda två är förvånade och lite smått roade av att jag står kvar utanför deras dörr när den stängs.

Jag står kvar i ungefär en sekund, medan det absurda i situationen gör att fnittrigheten kommer över mig innan skammen (och stannar oerhört mycket längre), innan jag vänder mig om och skyndsamt går mot receptionen där Rev. Mbuga sitter och väntar på mig!

torsdag 24 oktober 2013

Att flyga trots allt

Nu är jag här. Bukoba.

Om resan var en berg- och dalbana av stress, oro och i bästa fall förlikande, blev de första intrycken av Bukoba otroliga. Inte nog med sån nostalgi som att 12-sitsflygplanet var utrustat med Simba Biscuits’ (om Magda läser det här: Simba betyder lejon, och är namnet på titelkaraktären i filmen Lejonkungen!) kex Marie; (alltså vanliga Mariekex - hur mycket mer 90-talsnostalgi kan det bli än den kombinationen?) var att flyga in över land från Victoriasjön, och mötas av det grönaste gräs jag någonsin sett, oerhört mäktigt.

Sjukt invecklad mening. Inser att jag måste gå och däcka. Och dricka vatten. Gosh, undrar om jag kommer att hinna vänja mig vid den här värmen…

 

Fotnot: Nåt som hjälpte mig att stå ut när nervositeten stod mig upp i halsen, var Hanna Hellquists sommarprat från 2009. Hon pratar bl.a. om vikten av insikten (rim höhö) att känslor är övergående. Och mycket riktigt har dagens obehagskänslor fått ge vika för bl.a. stolthet, överväldigande och förvirring. Vi får se i vilken stämning den här dagen slutar. Nu har jag iaf fast mark under fötterna. Sjuuukt gôtt!

tisdag 22 oktober 2013

Sverigepaniken

bild009Sjukt tacksam att Coop vid Centralen har öppet till 23.30! Och säljer julmust i oktober…

lördag 19 oktober 2013

Första etappen - Vasastan

Har nu tagit första steget på resan. Tar vägen till Kagera via S:t Eriksplan. Spenderar dagarna med att införskaffa de sista nödvändigheterna, och att träffa släkt och vänner. Ännu fler avsked, alltså.

En av nödvändigheterna - hur nödvändig den nu var - är den maskin jag knattrar på nu. Natten innan avfärd från Falun fick jag i nåt anfall av resfeber ungefär ett dussin idéer om hur resan kunde gå fel och hur jag skulle kunna förebygga det. Bland annat skulle jag alltså plötsligt införskaffa en ny dator - lättare, snabbare och mindre - för att lätta vikten på min packning och snabbare navigera internet med den för tillfället väldigt bristfälliga uppkoppling jag för tillfället har.

Dessvärre sitter jag nu istället och kämpar med att förstå Windows 8, att inte råka röra musplattan i onödan och att med stans segaste nät försöka få tillgång till bank, blogg och diverse andra bekvämligheter. Åt detta går dyrbar tid som annars kunde lagts på swahilistudier. Nåja, jag ska ju ha någonting att fylla tretton och en halv timmars tid på diverse flygplan med.

söndag 6 oktober 2013

Den flygande svealändaren

Jag hatar att resa med flyg.

Verkligen.

Det finns ingenting som gör mig så orolig, stingslig och allmänt uppgiven. Innan en får glädjen att spy ut tonvis med CO2 i atmosfären, genom att sitta och trängas i metallburkar som kämpar för att trotsa naturlagarna; är det väskor som ska vägas, pengar som ska kostas, flygplatser som ska navigeras och tider som ska passas. Och det kan gå fel på så många ställen. Plötsligt står du där, i Nairobi (vars flygplats brunnit upp och shoppingcenter terroristockuperats bara under de senaste månaderna), och ska försöka hanka dig fram medelst väldigt oövad engelska. Förhoppningsvis har du inte missat ditt plan än, men under tjugo timmars restid och tre flygplansbyten hinns det säkert med minst en gång.

 

Arlanda. Amsterdam. Nairobi. Mwanza. Bukoba.

 

Fortfarande i Falun… lång väg kvar… suck.