torsdag 31 oktober 2013

Rutinmässigt orutinerad

Hallå eller.

Jag har kommit till insikt om ett problem i min personlighet. Jag har fobi för att visa upp rutiner. Vilket verkligen är ett problem, eftersom jag är världens mest bekväma hobbit människa!

Inom ramen för mina hemmiljöer - när jag flyttat in i egen lägenhet, ockuperat farsans övervåning eller grottat ihop mig bakom myggnäten på ett hotell i Fancy Tanzy - är jag en mästare på att skapa mönster och rutiner för att känna mig så trygg som möjligt.

Efter bara en dryg vecka här nere har jag för första gången insett att jag skäms för det här. Har börjat fundera på varför jag egentligen undviker att gå till samma matställen, samma butiker eller längs samma gator utan några dagars eller helst veckors mellanrum. Det här är någonting som påverkar mig även i Sverige, inom rimliga gränser, men först nu inser jag hur mycket omak jag gör mig för att undvika att uttrycka rutinmässighet.

Alltså, det är inte det att jag undviker rutiner för min egen skull, eller ens att jag döljer dem för att jag inte vill att folk ska få en bild av mig som inte “stämmer” (överens med min egen, alltså). Utan tvärtom, för att folk inte ska få veta hur jag verkligen är. Vilket är ungefär den dummaste anledning som finns! Särskilt i det här fallet, när rutinskapande faktiskt rimligtvis har en vettig funktion. Om jag skaffar mig några standardmönster för att göra saker - ställen att gå till, folk att ta rygg på - så blir det ju så attans mycket enklare att söka vidare och vidga vyerna sen.

I stället lägger jag ner energi på och går omvägar för att försöka ge andra intrycket av att jag redan har en massa andra ställen att vara på eller saker att göra, och inte alls famlar efter någon fast och trygg punkt i vardagen.

Nej, från och med nu är det jag som blir stamgäst på Green Cafe (på skylten står det faktiskt “Green Caf e”, tolkar det som att det helst ska uttalas Green Caf, eh?). Fick grymt gott intryck efter bara någon dryg kvart där inne - Beyoncé på den lilla teven, tre sociala och swahilispråkiga typer som direkt la beslag på min parlör och mitt telefonnummer, och inte minst: drygt tio spänn för en hel och snabblagad portion bönor med ris och den godaste färskpressade juicen (uppfattade bara hälften av vilka frukter det var) i världshistorien!

 

Över helgen följer jag med Rev. Mbuga till orten Chato, några timmar söderut, för att se hur Huyawa arbetar för att hjälpa ett par fattiga hushåll med akuta behov. Båda familjerna lever i fiskarområden vid Lake Victoria, dit fattig landsortsbefolkning dras för att tjäna pengar - varpå prostitution och fattig trängsel uppstår. Som Rev. Mbuga sa, “The lake is both a blessing and a curse.”

En får lite kontrast.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar