fredag 29 november 2013

And so it begins…

webcam-toy-foto73

Se gårdagens inlägg. Klockan är nu 17:45 i Tanzania. Woop!

torsdag 28 november 2013

Repetition

Det är torsdag kväll i Bukoba. Som omkring 50% av alla veckans dagar sitter jag omväxlande med öronproppar och med musik eller datorljud i öronen.

Varför?

Kul att ni frågar! Det är så, förstår ni, att hotellet jag bor på har grannar. En av dessa grannar är ett annat hotell. Detta grannhotell hyr ut sina lokaler för bröllop, födelsedagsfiranden och andra festligheter. Och det är tydligen en populär festlokal. Varje fredagskväll. Varje lördagskväll. Ofta på onsdagar eller torsdagar. Ibland till och med på söndagskvällen.

Trevligt! Skoj! Kul att det händer saker!

Problemet, bara - om jag nu får vara sån, leka lite glädjedödare liksom - är att de kanske är en aning högljudda. Med tanke på att firandena är utomhus, att fönstren på mitt hotell inbegriper en avdelning som inte går att stänga. Visserligen ganska låga stycken som fungerar utmärkt som de myggfönster de trots allt är, och för att släppa in den svala utomhusluften på kvällarna. Tyvärr fungerar de också väldigt bra som verktyg för att ofrivilligt och skoningslöst exponera hotellgäster för musiken och DJ-ropen nästgårds.

Men visst, för all del - gratis musik kan ju vara ett finfint erbjudande. Tänk att få ta del av förstklassig festunderhållning varje kväll, få njuta av inspirerande och exotisk afrikansk musik genom den genomtänkta och känslostarka kanal som ett bröllop eller ett jubileum ändå är.

Det är bara det, att jag kände igen låtarna redan andra kvällen, en lördag. Den tredje kvällen, onsdagen därefter, hade jag kunnat sjunga med i dem. När en hel vecka hade gått var jag, tursamt nog, i Chato. Först torsdagen därefter insåg jag att precis samma låtar som den första fredagen, var populära. Smaken är tydligen inte som baken i den här staden.

Nu har jag bott till och från i Bukoba i mer än en månad. Fyra olika ackord i en och samma låt verkar ofta betraktas som överflöd. Jag tror att jag som mest har kunnat räkna till fem ackord.

Till vardags är jag den siste att klaga på repetition, jag är definitivt förespråkare för tesen att musik måste innehålla bekanta element för att kunna attrahera lyssnare. Till och med Per Gessle går att ursäkta förklara med den teorin. Men jag får erkänna mig besegrad.
Det är mycket möjligt att de här afrikanska, halvdåligt producerade, dancehall-beatsen kommer att kosta mig mitt förstånd, min livsvilja eller åtminstone mitt intresse för musik. Om något sånt skulle ske har jag i alla fall mitt på det torra sedan länge. Har lyckats förbereda mig inför alla tre scenarierna genom att sätta ihop en låtlista till min begravning.

Återkommer när jag inte känner mig musikaliskt lobotomerad längre.

söndag 24 november 2013

Pling. Och plong.

Så jag köpte en ny leksak…

Kul med saker som låter bra hur en än spelar!

 

(Okej, en av sju tangenter är heeelt fakkt app, men de övriga sex går finfint att kombinera.)

lördag 16 november 2013

Brothers in stache

I onsdags eftermiddag besökte jag Bukobas Immigration Office, för att reda ut en eventuell fail (eller fadäs, för läsare födda före Tjernobylolyckan) som jag hade åstadkommit då jag landade i Mwanza, omskakad och dödstrött efter mer än ett halvt dygns flygande och farande.

Det hela handlade om att jag råkat missuppfatta någon punkt i den blankett alla resenärer skulle fylla i, och på så vis efterfrågat något annat än turistvisum. Redan på plats i Mwanza förklarade jag vad som gått snett, och hade därmed rett ut det, antog jag. I nuläget minns jag inte om Immigration Officern pratade engelska eller swahili, men hon glodde i vilket fall som helst lite surt på mig (nej förresten, mycket surt - och mer på blanketten än på mig), gav mig någon form av temporärt okej, och plitade ner en kommentar i passet som jag uppfattade som att jag skulle dubbelkolla med det lokala kontoret när jag kom till Bukoba.

Så, i tisdags, satt jag och lunchade på Green Cafe (Green Caf, eh? som ni kanske minns), när en ung tanzaniker kom in. Vi hälsade på varandra och började prata lite smått. Jag fick bland annat reda på att han jobbade på Immigration Office, och plötsligt kom jag på att jag aldrig kollat upp så att mitt visum var som det skulle. Jag nämner det, och halar samtidigt upp passet tillsammans med det kvitto jag fått i Mwanza, och mer eller mindre trycker i händerna på den stackars ynglingen, så som en ny leverfläck eller ett diskbråck trycks i ansiktet på en läkare på fest.

Han är i alla fall artig nog att acceptera min kanske något framfusiga “Skulle du kunna ta en titt på det här”-förfrågan, och verkar först tycka allt är okej, men hittar sedan den nedplitade texten, frågar nånting (nej, jag minns inte vad) och blir en aning mer förbryllad efter att jag svarar. Han tycker att jag ska komma förbi kontoret imorgon, så får de ta en titt på det.

Sagt och gjort, på onsdagen sitter jag som sagt alltså på en väldigt avlång och smal bänk på deras kontor, och trängs med ett tiotal personer av varierande ålder och genus men med för stunden betydligt mycket mer anonyma utseenden än mitt. (Jag är blekare än de flesta här nere, och som om inte det vore nog sitter jag i röda shorts och läser en fantasypocket.) Mitt emot oss, på andra sidan om ett lågt bord som också är ganska smalt, men inte tillräckligt smalt för att det ska gå att ta plats på bänken på ett smidigt vis.

Efter en stund, då jag hunnit fastna så pass i George R. R. Martins text, att personerna intill mig måste både hojta och puffa på mig för att kunna signalera att en tjänsteman har försökt få kontakt med mig sen en tid tillbaka; kliver jag så in på ett litet rum och förklarar hela min situation igen. Ungefär samma scen upprepas, som både på Green Caf e och en liten stund tidigare vid disken på immigrationskontoret. Allt verkar vara i sin ordning i några minuter, innan någon glädjedödare upptäcker texten som, börjar jag nu till sist förstå, säger att jag ska ta kontakt med Immigration Office i… Mara? Jag har inte ens nån aning om var Mara ligger!

Nu börjar jag bli nervös, och jag vet inte om jag ska bli glad eller orolig av att tjänstemannen säger att vi ska ta ärendet upp till the Immigration Officer. Efter att vi gått upp för en smal (anar vi ett mode inom tanzanisk inredningskonst?) trappa och jag blivit placerad på en liten stol utanför dörren, går jag på ren instinkt och satsar allt på orolig. De kommande (högst fem) minuterna hinner jag fundera över allt från huruvida det är billigare att betala mutor än böter och om hur insidan av en tanzanianskt fängelse ser ut, till hur jag hanterar en situation där mitt pass blir beslagtaget eller var i landet det beryktade Mara egentligen ligger, om jag måste ta mig dit - och i så fall, ska jag bli tvungen att ha dödsångest i en bil eller i ett plan?

Som tur är blir jag insläppt i rummet där domen över mitt livsöde ska avgöras. Och, ta mig tusan, Immigration Officern har också mustasch.
Följaktligen går allting naturligtvis mycket bra, han är bra på engelska och ler lite överseende åt min historia, för att sedan förklara att jag inte behöver vidta några åtgärder, allt är som det ska och förvirringen berodde bara på the human error.

Idag fyller min kära bror tjugosju år, och biologiskt broderskap i all ära, men jag förutspår att det inte är förrän han sparar ut sin musche som vi på riktigt kommer att kunna conncecta.

 

Imorgon ska jag åka iväg över dagen, med Lydia och pastor Mbuga. Vi lämnar Bukoba redan kvart över sex på morgonen. Härligt.

Om jag minns var vi ska? Nix! Om jag skäms över det? Jepp! Om jag kommer att göra allt som står i min makt för att luska ut det utan att det märks att jag har glömt bort det? You go figure.

 

Och en sak till! Särskilt till er som orkat läsa så här långt, eller helt enkelt scrollat ner till de kortare styckena. Skriv gärna någonting i kommentarsfältet nedanför! Då blir det mycket lättare för mig att blogga, eftersom det är lättare att inspireras av reaktion och respons än av siffror i bloggstatistiken. Också kul att se vilka som letar sig in här, ni är ju några stycken som läser om min resa =)

söndag 10 november 2013

Du ska aldrig få sova

Okej, jag lovar att jag ska skriva mer snart. Och ja, något med substans. Just nu finns bara inte orken eller inspirationen - har sovit lite för dåligt de senaste dagarna, skyller på det.

Tills vidare, ett par av de videor som fått mig att överleva de senaste veckorna:


söndag 3 november 2013

Fredi Falk di voluntari wekah

Hejsan hallå bloggen! Jag spenderar den här helgen i och omkring samhället Chato, som ligger ett par timmars bilfärd söder om Bukoba, också vid Victoriasjön.

Under fredagen och lördagen har jag följt med på besök hos några barnfamiljer som Huyawa fått upp ögonen för och ska försöka hjälpa. Organisationens, Huyawa alltså, namn står för Huduma ya watoto, vilket betyder ganska precis “tjänster för barn”, alltså barnomsorg. Organisationen ligger under ELCT NWD - protestantiska kyrkan i Tanzanias nordvästra stift, och jobbar på en mängd olika områden för att göra livet lättare för utsatta barn i Tanzania. De samarbetar och stöds i detta arbete av Svenska kyrkan, genom vilka jag kom i kontakt med pastor Mbuga.

Jag har ganska svag internetsignal här, och kommer att skriva lite mer om helgens besök när jag är tillbaka i Bukoba och kan ladda upp några av de bilder jag tog.

Under tiden kan jag glädja intresserade läsare med att jag blivit bättre på att tolka den accent som engelska talas med här nere. Ett nyckeltänk är att alla ord som slutar med ett ah-ljud har en ändelse i stil med or, er eller our. Exempelvis mother blir motha. Så långt, och dessutom i skrift, verkar det kanske inte som ett problem, men jag har i alla fall hittills insett hur många engelska ord som har den typen av ändelse, efter alla gånger under min första vecka här som jag blivit tvungen att få en fras upprepad. För att underlätta för de av er läsare som blir sugna på att bege er till Afrikas östkust i framtiden, bifogar jag en liten parlör nedan. Den kursiverade texten anger afrikansk engelsk fonetik.

 

wekah – arbetare
soshal darectah – socialchef
mathah – moder
fathah – fader
pastah – pastor
mées flawah – majsmjöl
prées di laad – prisa Herren
awah – våran
gavament – regering/stat/offentlig sektor
di neses aah ritanin di vochas – sjuksystrarna lämnar tillbaka kontokorten