lördag 16 november 2013

Brothers in stache

I onsdags eftermiddag besökte jag Bukobas Immigration Office, för att reda ut en eventuell fail (eller fadäs, för läsare födda före Tjernobylolyckan) som jag hade åstadkommit då jag landade i Mwanza, omskakad och dödstrött efter mer än ett halvt dygns flygande och farande.

Det hela handlade om att jag råkat missuppfatta någon punkt i den blankett alla resenärer skulle fylla i, och på så vis efterfrågat något annat än turistvisum. Redan på plats i Mwanza förklarade jag vad som gått snett, och hade därmed rett ut det, antog jag. I nuläget minns jag inte om Immigration Officern pratade engelska eller swahili, men hon glodde i vilket fall som helst lite surt på mig (nej förresten, mycket surt - och mer på blanketten än på mig), gav mig någon form av temporärt okej, och plitade ner en kommentar i passet som jag uppfattade som att jag skulle dubbelkolla med det lokala kontoret när jag kom till Bukoba.

Så, i tisdags, satt jag och lunchade på Green Cafe (Green Caf, eh? som ni kanske minns), när en ung tanzaniker kom in. Vi hälsade på varandra och började prata lite smått. Jag fick bland annat reda på att han jobbade på Immigration Office, och plötsligt kom jag på att jag aldrig kollat upp så att mitt visum var som det skulle. Jag nämner det, och halar samtidigt upp passet tillsammans med det kvitto jag fått i Mwanza, och mer eller mindre trycker i händerna på den stackars ynglingen, så som en ny leverfläck eller ett diskbråck trycks i ansiktet på en läkare på fest.

Han är i alla fall artig nog att acceptera min kanske något framfusiga “Skulle du kunna ta en titt på det här”-förfrågan, och verkar först tycka allt är okej, men hittar sedan den nedplitade texten, frågar nånting (nej, jag minns inte vad) och blir en aning mer förbryllad efter att jag svarar. Han tycker att jag ska komma förbi kontoret imorgon, så får de ta en titt på det.

Sagt och gjort, på onsdagen sitter jag som sagt alltså på en väldigt avlång och smal bänk på deras kontor, och trängs med ett tiotal personer av varierande ålder och genus men med för stunden betydligt mycket mer anonyma utseenden än mitt. (Jag är blekare än de flesta här nere, och som om inte det vore nog sitter jag i röda shorts och läser en fantasypocket.) Mitt emot oss, på andra sidan om ett lågt bord som också är ganska smalt, men inte tillräckligt smalt för att det ska gå att ta plats på bänken på ett smidigt vis.

Efter en stund, då jag hunnit fastna så pass i George R. R. Martins text, att personerna intill mig måste både hojta och puffa på mig för att kunna signalera att en tjänsteman har försökt få kontakt med mig sen en tid tillbaka; kliver jag så in på ett litet rum och förklarar hela min situation igen. Ungefär samma scen upprepas, som både på Green Caf e och en liten stund tidigare vid disken på immigrationskontoret. Allt verkar vara i sin ordning i några minuter, innan någon glädjedödare upptäcker texten som, börjar jag nu till sist förstå, säger att jag ska ta kontakt med Immigration Office i… Mara? Jag har inte ens nån aning om var Mara ligger!

Nu börjar jag bli nervös, och jag vet inte om jag ska bli glad eller orolig av att tjänstemannen säger att vi ska ta ärendet upp till the Immigration Officer. Efter att vi gått upp för en smal (anar vi ett mode inom tanzanisk inredningskonst?) trappa och jag blivit placerad på en liten stol utanför dörren, går jag på ren instinkt och satsar allt på orolig. De kommande (högst fem) minuterna hinner jag fundera över allt från huruvida det är billigare att betala mutor än böter och om hur insidan av en tanzanianskt fängelse ser ut, till hur jag hanterar en situation där mitt pass blir beslagtaget eller var i landet det beryktade Mara egentligen ligger, om jag måste ta mig dit - och i så fall, ska jag bli tvungen att ha dödsångest i en bil eller i ett plan?

Som tur är blir jag insläppt i rummet där domen över mitt livsöde ska avgöras. Och, ta mig tusan, Immigration Officern har också mustasch.
Följaktligen går allting naturligtvis mycket bra, han är bra på engelska och ler lite överseende åt min historia, för att sedan förklara att jag inte behöver vidta några åtgärder, allt är som det ska och förvirringen berodde bara på the human error.

Idag fyller min kära bror tjugosju år, och biologiskt broderskap i all ära, men jag förutspår att det inte är förrän han sparar ut sin musche som vi på riktigt kommer att kunna conncecta.

 

Imorgon ska jag åka iväg över dagen, med Lydia och pastor Mbuga. Vi lämnar Bukoba redan kvart över sex på morgonen. Härligt.

Om jag minns var vi ska? Nix! Om jag skäms över det? Jepp! Om jag kommer att göra allt som står i min makt för att luska ut det utan att det märks att jag har glömt bort det? You go figure.

 

Och en sak till! Särskilt till er som orkat läsa så här långt, eller helt enkelt scrollat ner till de kortare styckena. Skriv gärna någonting i kommentarsfältet nedanför! Då blir det mycket lättare för mig att blogga, eftersom det är lättare att inspireras av reaktion och respons än av siffror i bloggstatistiken. Också kul att se vilka som letar sig in här, ni är ju några stycken som läser om min resa =)

14 kommentarer:

  1. Läste ALLT! Kul med ett smalt mode. Känns bekant på något vis. Och skönt att det löste sig med visumet. Fråga, vad äter du på Green caf eh? Finns det svenskt kaffe på hotellet.
    Ha så kul på utflykten! PUSS

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fattade inte alls vad du menade med "smalt mode" först. Undrade om du på något vis fått nys om det faktum att jag smalnat av, tillbaka till typ min kroppsform då jag var pubertal och irrationell hårdrockssångare. Seriöst - jag köpte två par jeans i Stockholm innan jag for. Då fick jag gå upp en midjestorlek på ett av paren. Nu är BÅDA TVÅ för vida?! Visst, brallor tänjs ju ut, men jag skulle liksom kunna få ner två sockerrörsstänger där. Inte för att jag har provat eller så...

      Min generella diet är wali na maharagwe. Vilket alltså översätter den spaghetti med pecorino som jag är van är tugga i mig i Schweden. Puss!

      Radera
  2. Mycket spännande herr Mustasch! Din inre oro i denna stundande krissituation är en fick mitt hjärta att studsa snett i mitt bröst. Inte förens mustaschen likt Zorro på sin häst kom ridandes in hoppade det rätt. /Dan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, så fint att mitt dramatiska språk har ett sånt grepp om ditt hjärta! Poetiskt sammanfattat, för övrigt!

      Radera
  3. Tar på mig din fail så att du kan sova lugnt! Har redan en lång lista och mängdrabatt. ;)
    Kärlek och allt sånt där.. /Selle

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åååh haha sötizz =) thx babe!

      HUR ROLIGT är det för övrigt inte att du har Google Plus?!

      Radera
  4. Ta med en karta och fråga var på kartan ni ska. De kommer glatt att peka :) Kul att läsa om dina äventyr! Simma lugnt / Buster

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltså sjuuukt smart! Shit, att jag inte hann läsa det här innan.

      TACK baby!

      Radera
  5. Spännande och rolig läsning!! Keep 'em coming Frederish! /Manno

    SvaraRadera
  6. Alltså Fredrik, du är så himla bra! Och skriver fantastiskt gör du, spännande och humoristiskt och framför allt fredrikskt! Heja heja!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, TACK Petra! Betyder mycket att höra från dig, som är både proffs och finsmakare inom det här området =) KRAM!

      Radera
  7. Jag har läst allt med stor uppmärksamhet. Spännande skrivet och igenkänning i dina mardrömsscenarior där på den lilla stolen utanför kontoret. Glad att allt ordnade sig! :) KRAM (fortsätt skriv!!)

    SvaraRadera
  8. Läste inte allt! mest bara för att jävlas! :)

    SvaraRadera